För mig har det alltid varit en form av terapi att skriva ner mina tankar och funderingar. Skrivs dom inte, pratas dem inte om så bygger det på inom mig och tillslut exploderar allt. Och vem vill det.

Jag har suttit och kollat igenom mina gamla texter som jag sparat. Usch. Det var så mycket man önskar att man glömt. Men allt finns där. Nerskrivet. Erkänt.

Idag har väl inte varit världens bästa dag (fast inte den värsta heller).
Jag har fastnat för mycket i tankar som jag inte borde och än en gång så påminner mina minnen mig om en förflutet som jag till viss del helst bara skulle vilja glömma.

Jag kan inte fly från mina minnen. Jag kan ändå inte heller acceptera dem. Jag försöker. Försöker förlåta mig själv för saker som inte borde ha gjorts och saker som inte borde ha yttrats. Förlåta mig själv för min ignoras och likgiltighet, att jag aldrig riktigt var där, förlåta mig själv för hur naiv jag varit, att jag sket i de som såg upp till mig och lärde dem att följa det destruktiva livet som jag valt och förlåta mig själv för att jag kastat ner andra i kemikalie-helvetet som ännu inte klarat sig upp. (mer mera, med mera).

Jag blir så frustrerad på mig själv. Varför kan jag inte bara fortsätta blicka framåt eftersom jag ändå aldrig kan lämna det förflutna?

Pass på det här för tillfället. Återkommer någongång.