I MADE IT!

Det är morgon (eller nästa dag) och I FUCKING MADE IT!
Jag lyckades somna och jag har klarat av att sitta ensam hela dagen medans grabbarna var och åkte skidor. Hallelujah moment för min del! Jävla fjantgrej tänker nog de flesta men jag har så stora problem med att sova på andra ställen än hemma och att vara ensam på typ andra ställen än hemma också, så att jag klarade detta är ett stort framsteg!
Visst har jag varit lite nojjigä och sprungit och kollat ut genom fönstret femton gånger idag men jag har inte blivit galen, eller fått panik, eller dött. Jag lever och mår bra! Haha.

Jag har spenderat dagen på att dricka kaffe framför brasan, kollat runt på nätet, städat, diskat och lyssnat på musik. Och finns det några råttjävlar här så har jag fanimig skrämt iväg dem med min sång! Haha. Vad ska man annars göra när man sitter helt ensam och degar?.

Grabbarna kommer snart hem från skidåkningen, pratade med Daniel i telefonen nyss och då var dem i affären och handlade grejer till kvällens tacos-middag. Ska strax slå på lite kaffe så det finns när dom kommer, och låsa upp dörren. För den har jag iallafall inte kunnat låta stå olåst. Så icke-paranoid är jag inte. 

Bloggar mer ikväll.

A long freaking day

PUSTA UT!
Resan ner till stugan var mer eller mindre okej, lite drama kanske. Vi kom vilse, ofcourse när ingen av oss egentligen visste var vi skulle eller vilken väg vi skulle ta. Vi trodde att vi kände igen oss så vi fortsatte på en väg, tills det kom massa saker vi inte längre kände igen oss i överhuvudtaget och då insåg vi att vi åkt fel. Alla skyller på alla i bilen och jag vet inte om vi kommit fram till vems fel det var ännu, haha.

Tillslut så hittade vi iallafall rätt. Men dramat slutade inte där. Nejdå, allt skulle gå galet. Väl framme vi stugan skottade vi bort en del snö så att Elvin kunde backa in bilen. Sagt och gjort. Och den jäveln FASTNAR med bilen. Efter mååånga om och men kommer han loss och vi tänker att äntligen får vi komma in i stugan och sätta på värmen och fixa lite kaffe. Men mer drama, ofcourse. Frysen stank USCH och den hade tydligen lagt av så "vi" (läs - Daniel) fick slänga all mat därifrån och städa.
Men där slutade dramat (tänkte vi). Vi kom iallafall iväg till affären och pizzerian. Asgod pizza, fan bästa på länge! Inne på affären tittade alla på oss för att vi betedde oss nog som höga idioter. Sprang runt och fick skrattattacker så vi knappt kunde stå upprätt. Elvin sprang omkring och "testade" olika lösgodissorter för att, jag citerar; "Det finns ingen skylt som säger att man inte får göra det!". Senare påpekade han hur mjukt mjölkpaketet var och påpekade att "det bara jobbade kvinnor där så man börjar ju fundera på om dom producerar sin egen mjölk". Hmm..

Efter det åker vi tillbaks till stugan, äter godis så vi spricker och tittar på Death Race. När det blev dags för att lägga sig (vilket ändrades väldigt snabbt) så hittar vi råttspill och blod. Tydligen så har vi haft lite besök här trots att vi inte varit här på ett år. Så jävla mysigt! Och självklart måste Daniel och Elvin skrämma upp mig, mer än vad jag redan är skrämd, och håller på och fjantar sig om att jag kommer vakna upp med en råtta i ansiktet och att blodet troligtvis kommer att råttan fött BARN. GREAAAAT MER FUCKING RÅTTOR!

Nu ska jag slå på Transporter, för Daniel är för lat för att resa sig ur sängen och göra det själv ;)

Bloggar nog mer imorgon, sitter ensam hela dagen. Med pedofiler och seriemördare i skogarna, har jag och min lika paranoida syster diskuterat.

Packning - Imorgon bär det av!

Dagen har spenderats på att packa, packa, packa och klämma in lite mys där emellan :)
Hur kommer det sig att det ALLTID känns som att man glömt något när man packar?! Jag blir alltid galen och stressad när jag ska packa, oavsett om jag skrivit packningslista eller inte. Nu tror jag iallafall att jag fått med mig det mesta, förutom tandborsten och mobilladdaren som jag packar imorgon. 

Elvin (Daniels kompis som ska med) kommer hit runt elva imorgon och då blir det inpackning i bilen. Efter det svänger vi förbi mammas jobb för en fika och sen bär det iväg till stugan. Vi har hållt på och velat hela dagen för att hitta vägbeskrivning dit, skitsvårt! Dom har bytt adress till stugan, tidigare kallades gatan/vägen för Mon men nu har de bytt till Rista. Otroligt nog så kunde inte ens brandkåren vägen dit eller adressen för några år sedan när ena huset brann upp. Haha. Vi förklarade och förklarade i telefonen men de kände inte igen namnet Rista. När vi sen sa att den tidigare hette Mon och att det låg en enorm golfplan på andra sidan vägen så fattade dom tillslut. 

Elvin tror iallafall att han har lyckats hitta en bra vägbeskrivning så vi litar på honom. Och på Daniel, att han kommer ihåg vägen. För mitt lokalsinne SUGER! Haha :)

Vi klarar oss nog. Så imorgonkväll blir det att mysa framför brasan, det ser jag fram emot. Jag är inte säker på att jag tar med mig något internet, det avgör jag imorgon. Datorn är iallafall nedpackad, så om jag skiter i internetet så ska jag nog iallafall sitta och skriva lite, samt ta bilder och lägga över på datorn för lite lek i photoshop kanske. 

Jag kommer ju sitta där ensam i stugan i två dagar typ. Daniel och Elvin ska dra till Romme som ligger drygt två mil från stugan och åka skidor. Jag vill inte riskera att förskylningen och hostan kommer tillbaks nu när det äntligen börjar ge sig.
Hur satan ska jag klara av att sitta ensam i en stuga praktiskt taget mitt ute i skogen? Jag är skitskraj över att vara ensam. Jag är fan riktigt sällskapssjuk samtidigt som jag inte klarar av för mycket människor heller. Hursomhelst så blir det iallafall en stor övning för mig att klara av det. Mamma försökte lugna mig med att jag kan ladda bössan som finns där. Det slutar väl att jag sitter med den i knät hela dagen och råkar skjuta Daniel när han kommer innanför dörren. Skämt åsido, jag klarar nog av det. Lite optimistisk måste man ju vara! 

Kanske bloggar imorgon, kanske inte.

Sjukling

Igår var förskylningen jobbig. Idag är den HEMSK. Ögonen rinner, näsan rinner, halsen krånglar och gör ont. Usch. Jag känner mig äcklig. Går runt i mjukiskläder med röda ögon, beväpnad med en kopp te i ena handen och näsdukar i den andra, redo att ta mig an virus-helvetet. Fast jag lyckas inte riktigt. 

Godis ska tydligen vara det bästa vapnet för en sjukling, har jag hört. Vilken tur att jag har en underbar pojkvän att fjäska för då. Att ta mig till affären är mer än vad jag klarar av. Satan så patetiskt av mig att tycka synd om mig själv såhär.
Att jag dessutom har en träningsvärk, som av någon anledning är värre idag än igår, gör inte saken bättre. Daniel skulle dessutom kanske få besök av en vän idag. Då låser jag nog in mig i badrummet under tiden, haha. Känner mig skapligt skabbig.

Göra lite mer té och fortsätta se OC står på schemat.


Söndag

Förskyld och hostig som satan. Inte alls kul. Känns som att hela sovrummet snart fylls av äckliga snorpapper.

Äntligen är det lov! Och såklart så ska jag bli sjuk då också, som vanligt. Menmen, ingenting stoppar glädjen av att äntligen få ta det lugnt och göra saker i sin egna takt. På torsdag bär det av mot Borlänge för att slappa i vår stuga som vi har där och lite skidåkning i Romme står också på schemat. Ser dock mindre fram mot skidåkningen. 

Tränade lite igår och har en förjävlig träningsvärk idag. Lite skönt är det ändå att känna att man har tränat. Och nu har jag väl insett att jag faktiskt behöver det också. 3,5kilo har jag gått upp på bara någon månad och jag fattar inte hur?! Jag har alltid haft assvårt att gå upp i vikt, oavsett hur mycket jag försökt och hur mycket jag än har ätit så har jag aldrig gått upp! Men nu jävlar. Jag åt ju knappt något förut heller, aptiten var ju helt borta praktiskt tagit tills för typ två veckor sedan. Känns riktigt skumt. Nu däremot så äter jag som en gris men vafan, det gjorde jag ju inte förrens för två veckor sedan ungefär och jag har ju gått upp innan jag började äta såhär?

Visserligen ska jag väl inte klaga eftersom jag ville gå upp i vikt. Men nu kom det ju så jäkla plötsligt. Äsch vafan, så länge man mår bra så gör väl inte lite extra kilon något!

Dagen har inte erbjudit mycket. Slappat hemma med kaffe & té framför tv:n & tittade på 8mile förut. Så längesen man såg den! Var förbi mammas jobb förut också och tog en kaffe. Har dessutom tvättat i BADKARET idag! Det är ingenting man gör varje dag! Lakanet behövdes tvättas och eftersom vi renoverar tvättrummet så har vi ingen tvättmaskin förtillfället. Kunde inte tvätta lakanet senare så badkaret fungerade bra. Lite krångligt och tidskrävande var det dock, men äsch..

Daniel pratade nyss om att han vill gå på en promenad. Jag tittar på nässprayen och näsdukarna och tvekar. Trevligt att behöva gå ut i kylan med en rinnande näsa? Däremot går jag gärna till affären och köper något gott. (Fan va tjock jag låter nu, haha).

Nu blir det antingen en promenad eller mys framför tv:n. Beror på vad mannen önskar.



Tandvärk, tvätt och knivjack

Var hos tandläkaren imorse och lagade en tand. Det tog jävligt lång tid då tanden var så svår att komma åt (typ längst inne i munnen) och jag frös så mycket så hela tandläkarstolen skakade! Haha. Det gick bra iallafall, förutom att man var lagom mycket bedövad..

Efteråt åkte jag och morsan förbi mormor för att tvätta eftersom vi renoverar tvättrummet hemma hos oss och det blir skapligt mycket tvätt som samlas på två veckor, då låter kära mormor oss tvätta hos henne :)
Inte nog med den snälla tjänsten så bjöd hon på supergoda räksmörgosar, yummie! När jag ätit klart och skulle gå med tallriken till disken tappar jag besticken i golvet och morsan börjar asgarva. Vad fan garvar hon åt?, tänker jag. Vänder mig om och ser att kniven som jag tapp mat står rakt upp och har FASTNAT i golvet?! wtf.. Ett trevligt litet jack i golvet lämnade jag som tack hos kära mormor.. ;)

Tandläkaren som jag var hos i morse har troligtvis borrat i en nerv och det är inte lika trevligt! Har så jäkla ont i tänderna på den sida som hon borrade på. Konstigt nog i nästan varje tand på den sida FÖRUTOM just den hon lagade. GREAT! Jag har haft så ont så om tandläkaren vore här så skulle jag skriva detta blogginlägg från häktet, häktad för dråp på tandläkare. Jovisst. Så jävla ont har jag och inte ett skit har hjälpt mot smärtan. Varken smärtstillande (alvedon, ipren etc.) eller tandkräm mot ilningar, munskölj m.m. Ringde till sjukrådgivningen och det enda hon sa är att jag får stå ut tills imorgon, har det inte gått över så ska jag ringa till tandläkaren. IMORGON?! Jag tror inte ens att jag lever om en timme! Usch.. Har slängt i mig en jävla massa alvedon blandat med ipren (som sjukrådgivningen föreslog) och det har hjälpt lite iallafall.

Nu ska jag ta mig ett varmt bad och sen blir det kvalitetstid med älskling. Det behövs! ^^,
Efter imorgon är det sportlov, jag längtar! Äntligen en hel vecka där jag kan sova ut och plugga för att få klart några rest-uppgifter. 


Beautiful

"Hon slogs mot hela världen i sin förvrängda bild av sanningen. Kunde inte bli accepterad som den hon var. Och hon åt upp sin egen själ för monstrets skull men hon kunde fortfarande inte bli erkänd som den hon ville vara. Utan bara tilltalad som det motbjudande monstret som hon var och skulle förbli i dess ögon.
Striden fortsatte och flickan vässade eggen hårdare mot monstrets tänder och skar upp sig själv flera gånger om för att verka mindre lockande och attraktiv för dess klor. Förgäves, ty det enda som återstod i spegeln var bilden av en exakt kopia av monstret och flickan accepterade.
Och så tillsist blev hon erkänd."

Vackert skrivet av min vackra vän Tove. En riktig konstnärsjäl!

Pissed off

Är så jävla förbannad för tillfället så ni kan förvänta er jävligt många svordommar. Troligtvis så många som går att trycka in i en text. 

Daniel har slitit som ett djur med sitt fördjupningsarbete som han jobbat med i några månader. Han har haft regelbunden kontakt med sin handledare för arbetet och hon har läst igenom det ett flertal gånger under arbetets gång. Inte en enda gång har handledaren uttryckt något missnöje med arbetet. Klarskrivet på 13sidor skickar han in det och är nöjd och stolt med sig själv för att det är klart och för att det blev så bra som det blev.

Då får han reda på idag att handledaren tänker underkänna arbetet på grund av att det är "FÖR BRA" för att vara skrivet av honom?!?! Han har fan uppgett varenda jävla källa som han har använt sig av och han har omformulerat allting med egna ord, precis som man ska. Men nej, Daniel kan ju inte vara så duktig så att han skrivit det här..?!?!

Hur JÄVLA DUM I HUVUDET kan man vara?! Bör också tillägga att denna handledaren inte är någon av Daniels ordinarie lärare och aldrig någonsin träffat honom, sett hans tidigare arbeten eller pratat med honom tidigare. ÄNDÅ kan hon bedömma att detta fördjupningsarbete är för bra för att vara skrivet av honom?! Jag har sett han slita som ett djur varenda eviga jävla kväll med det här arbetet och jag har själv varit jävligt noga på att gå igenom hans källor för att se att han inte har kopierat någonting. Och det är väl KLART SOM FAN att ett arbete är bra när man jobbat med det i flera månader!!
Om den här jävla puckade handledaren tar sig tid att gå igenom Daniels tidigare inlämningsuppgifter kan hon tydligt se att han klarat av att skriva det här arbetet själv. Jävligt fördomsfullt att bara anta att detta är för bra för honom då hon inte vet hur han presterat tidigare. Skulle jag stöta på denna handledaren skulle hon fan i mig få höra ett och annat...

Dag 7 - Min bästa vän

Jag vet väl inte om jag direkt har någon "bästa"-vän, men jag har en hel del nära vänner som står mig varmt om hjärtat. En av dessa är Kicki, Kat, Katitsi - vad man nu väljer att kalla henne. 
För mig kommer hon alltid vara Kicki :)

Vi träffades första gången i årskurs 6 då vi hamnade i samma klass. Det dröjde dock till typ 7:an innan vi faktiskt började umgås.
Vi har varit med om så enormt mycket tillsammans och haft grymt roliga stunder. Minnen som jag aldrig kommer glömma. Flummiga saker som skett, smygrökning, supa på skolgården osv. 

Jag litar på henne fullt ut och jag hoppas att hon gör detsamma. Hon har alltid funnits där för mig, alltid vid mina motgångar och hon hjälper mig att få perspektiv på saker när jag ibland inte själv förstår. 

Tyvärr träffas vi inte så ofta eftersom hon flyttade till Växjö efter nian och jag stannade kvar här i Örebro. Men oavsett om vi inte träffats på ett år så känns ändå allt som vanligt när vi väl ses igen. Det är det som är så bra, att det finns inga tvång på att vi måste prata så ofta eller ses hela tiden utan jag vet att hon finns där för mig när jag behöver henne och jag finns här för henne när hon behöver det. Trots att vi förändras och utvecklas på olika sätt så kommer jag alltid älska henne och bry mig om henne. 

Hon är en av de roligaste, galnaste och samtidigt mest allvarliga människa jag känner. Precis som jag analyserar hon väldigt mycket och ifrågasätter och funderar, det är alltid roligt att få höra hennes nya uppenbarelser ;) Hon är alltid sig själv och står alltid upp för sina åsikter, an awsome girl!

Hon är en kvinna som kan förändra världen om hon vill. Vote for Kicki for president 2011! xD

Såhär ser denna underbara varelse ut:







Dag 6 - Min dag

Jag hade helt glömt bort den här 30-dagars listan, men nu kör vi på igen!
Dag 6 - Min dag

Dagen har väl varit ganska ointressant. Gick upp runt 06.15-06.30 och satte igång med det vanliga - borsta håret, tänderna osv. Tog bussen kvar över 7 till stan och tog en kaffe med Elin på Mc Donalds och åkte sen till skolan och väntade på att lektionen skulle börja.
Helt ointressant lektion med eget arbete praktiskt taget och inte mycket blev gjort. 
Lunchade, hade mer lektioner osv och kom hem runt halv tre. 

Käkade några mackor och drack kaffe till älskade OC, som börjat om på nytt på tv :)
Satte sedan igång med lite skolarbete till typ kl 18-19 och efter det har jag bara slappat, färgat mammas hår (efter alla gråa hår som jag orsakat henne så hade jag inte riktigt något val).

Nu blir det mystajm med min älskade pojkvän och sedan läggdags :)
Btw, det är ju alla hjärtans dag idag men personligen så anser jag att det är ganska överskattat. Visst, jag älskar att bli omhändertagen och jag älskar romantik. Men jag anser inte att det behövs en hel dag för det utan man borde skämma bort varandra dagligen och visa sin uppskattning och kärlek varje dag. Mitt lilla alla hjärtans dag firande sker nog i form av att jag får en skön massage av Daniel strax 


Plugg, plugg, plugg..

Idag har varit en riktig plugg-dag. Kom hem väldigt tidigt och satte igång med pluggandet. Med kaffe & musik blir det allra tråkigaste genast lite bättre :) Har fortfarande väldigt mycket kvar och ett matteprov imorgon som jag är nästan helt oförberedd på. Men jag kan inte göra mer än mitt bästa. Jag vet att om jag överskattar min förmåga och tar åt mig mer arbete än vad jag kan klara av så kommer jag bli totalt cp-i-huvudet-ångestfylld-nedstämd igen, och det vägrar jag.
Snart är det lov och ni kan inte ana hur mycket jag längtar! Jag har en massa plugg att ta itu med sen jag var borta från skolan och det behövs verkligen en ledig vecka för att kunna klara av det. Men det blir inte bara skolarbete! Daniel och jag åker iväg till vår stuga i Borlänge från den 24-27:e för att åka skidor och bara slappna av. Det ska bli härligt att komma bort ifrån stan ett tag, det kan behövas ibland. Lite lugn och ro ute framför en brasa i en mysig stuga låter guld just nu. 

För att helt byta samtalsämne har jag insett att sova bra är totalt underskattat. Åh, ni som tar det för givet vet inte hur jag har haft det med sömnen! Äntligen somnar jag tidigt på kvällen, den tid jag vill, och sover i stort sett hela natten. Att jag dessutom vaknar upp lite mer utvilad och lite mer morgonpigg än jag brukar vara är ett superstort plus! Hör och häpna - men till och med SKOLAN ser jag mer fram emot än tidigare. Jävlar, jag måste blivit totalt sinnessjuk! Haha. 

Ångesten finns ändå kvar, men inte alls lika mycket. Det är en klar förbättring men mer förbättring krävs. Fast jag tror nog aldrig att jag kommer bli kvitt den helt. Men ett litet framsteg är ändå ett stort framsteg i mina ögon.

Lista

Namn: Denise
Piercingar: Naveln, ögonbrynet, öronen
Tatueringar: 1 (stjärna på ”höften”)
Längd: ca. 167cm
Skostorlek: 38-39
Hårfärg: Blond, brun osv (lite slingat)
Fräknar: yup (fast mest på sommaren)
Motto: -

Kär?: Absolut
Önskar du att du bodde någon annanstans?: Ibland
Tycker du att du är attraktiv?: Njae
Dricker du?: Ibland, ganska sällan
Röker du?: Ja
Vilket schampo använder du?: Det varierar
Vilken parfym använder du?: För tillfället Celine Dions nya eller en av Christina Aguileras
Vad är du rädd för?: Spindlar & insekter m.m
Gillar du att tvätta?: Njae inte riktigt, men man måste ju
Gillar du berg- och dalbanor?: Inte riktigt, ibland

Senaste...
Filmen du hyrde?: Hmm.. minns inte
Filmen du köpte?: The expendables
Låten du hörde: Eminem – Not afraid
Låten du laddade ner? -
Personen du ringde?: Alex
Personen som ringde dig?: Angelina
TV-program du såg?: -
Person du tänkte på?: Mamma

Favorit...

Låt: Eminem – Not afraid
Sak att göra: Umgås med hjärtat & familjen
Sport: Ingen
Dryck: Kaffe
Kläder: Myskläder
Film: Många!
Bil: -
Serie: Merlin eller något..

Har du någonsin...

Gråtit över en pojke?: Ja
Gråtit över en flicka?: Ja
Ljugit för någon?: Ja
Varit i slagsmål?: Ja
Blivit arresterad?: Typ
Träffat någon från internet IRL?: Ja

 

Senaste...
Boken du läste?: ”Rovdjuret” av Patricia Cornwell
Personen du fick e-mail av?: Facebook ;P
Personen du fick brev av?: Mitt smink från E.l.f
Personen du fick sms av?: Angelina
Gången hela din familj åt middag tillsammans?: I torsdags
Saken du köpte?: Mat


Lördag

Det blev ingen bakning igår. Istället gjorde vi hamburgare med bröd och åt glass med maräng och chokladsås till efterrätt :) Supergott. Åt dessutom nyss nygräddade våfflor som älskling gjorde. Yummy!

Btw, jag har gått upp i vikt! Efter alla år som jag praktiskt taget stått still i vikten eller gått upp 1kilo men sedan gått ner det igen så trodde jag nästan att det var omöjligt. Men icke! Har nog gått upp cirka två kilo skulle jag tro. Det syns på magen att jag gått upp men vågen vägrar inse det. Står 54kg på vågen, men det kan nog stämma. På den här vikten vill jag iallafall stanna :) Trivs bra som det är. 

Planerna för kvällen är väl typ inga planer alls. Har pluggat massa idag så jag känner mig ganska seg. Har suttit i flera timmar och letat efter fakta på Nelson Mandela's roll i apartheid-konflikten och hans roll i lösningen på konflikten. Tro mig, det är jäkligt lätt att hitta fakta om just Nelson Mandela, men liiite svårare att hitta bra fakta på hur hans roll i det hela var och på hans attityd till detta osv osv osv.. 

Daniel har dessutom varit minst lika duktig idag och skrivit klart sitt fördjupningsarbete på 13sidor. Väldigt bra faktiskt. Han är mycket duktigare och klokare än vad han själv tror! Tror man på sig själv så går det, right? :)

Utvecklingen med medicinen står väl på samma som sist. Har ju trots allt bara ätit dem i tre dagar men hittills ser det lovande ut. Den lugnande medicinen är väl den som jag kan märka effekten på redan nu medan den andra tar några veckor. Känner mig definitivt mindre orolig och ångestfyllt vilket är ett starkt plus! 

Återkommer strax med en lista :)

Örebro blir folktomt..

Hade tänkt blogga lite tidigare men fastnade med annat. Kollat runt på lite recept, är så jäkla sugen på att baka något! Jag hittade lite som jag ville baka men kom sedan på att det inte finns ägg hemma. Vad fan bakar man utan ägg liksom? That sucks.. Funderar på att åka iväg och köpa det, men då kommer bakningen bli så jävla sen.

Anyway. Idag har jag nog hört den roligaste konversationen någonsin, haha! Jag, Elin & Michelle stod och väntade på bussen och "overheard" tjuvlyssnade på en konversation mellan en kille & en tjej. Båda var väl runt 17år gamla och stod och diskuterade kristen tro. 
Tjejen som var kristen - Men om gud skulle utplåna all ondska i världen, då skulle ju Örebro vara folktomt..
Killen - Nja.. men kanske inte från hela världen.. men alltså.. varför händer hemska saker då?
Några sekunder senare

Tjejen - Jag tror att det är såhär.. Vi människor är bara pjäser på en spelplan, och vi kan inte reglerna. Gud är den som kan reglerna och försöker leda oss i mål.. Men vissa människor.. dom går utanför spelplanens vägar på sina egna vilospår.
Killen - Aha!.. Typ som fia med knuff! Vissa går utanför prickarna!

Åh.. Jag trodde att jag skulle dö. Gjorde fan allt för att inte skratta åt hela konversationen. Sedan sa killen att han gärna ville tro på Gud och allt det där, men kunde inte. - Jo du kan! brister tjejen ut. Sedan kör bruden på med världens försäljningssnack.
Tjejen - Men du tror på att Ceasar funnits?
Killen (som märker vart hon vill komma) - Nja.. jo, jag tror väl på att någon sån där stormaktshavare funnits.
Tjejen - Ja, dåså. Det finns typ 7 handskrivna texter om Ceasar som bevisar att han funnits. Medan det finns typ över 30 handskrivna texter på att Jesus funnits!
Killen -  ....
Tjejen - Fast det går ju inte riktigt att bevisa att han har gjort allt det där som sägs, att han dog för människorna och återuppstod. Men jag skulle kunna stå här hela dagen för dig och ge dig bevis och argument på hur jag träffade Gud. Att jag träffat honom och fått hans kärlek i mitt liv. Och alla mina kompisar också.

Jajaja.. Jag är inte troende (inte på Gud, jesus, Allah osv). Jag kan inte riktigt argumentera riktigt för eller emot. Jag vet bara att jag inte tror. Dels för att det finns mer troliga förklaringar till det om Jesus osv. Menmen. Jag hade inte riktigt tänkt att detta inlägg skulle handla om Gudstro. 

Fan jag är fortfarande sugen på att baka! Får se hur det blir.. Daniel börjar verka bli sugen nu iallafall. Sällskap till affären sitter ju då aldrig fel! ;)

(Btw, angående medicinen och sömnen. Jag som som en GRIS inatt, fast sötare ;D. Så jävla skönt!)

Holy shit!

Jag fick, som jag skrev i det tidigare inlägget, medicin mot ångesten utskrivet av läkaren igår. Fick både en antidepressiv medicin som även är ångestdämpande samt en medicin som är lugnande.

Den antidepressiva medicinen ska ta ungefär 2-6 veckor innan den börjar verka och man kan tänka sig se en förbättring, men den lugnande.. herrejävlar.. en kvart senare så PANG!

Slocknade efter ca 45min igår. Tog medicinen vid kl 21.00 på kvällen och sov runt 22.00. Helt galet. Har inte somnat så tidigt på över ett år! Känns superskönt att äntligen äntligen få sova som jag borde. Och den lugnande ska vara ungefär 12 timmar och jag måste säga att jag vaknade upp med en hälften av den ångesten jag brukar ha. Har faktiskt känt mig ovanligt lung idag om man jämför med hur det brukar kännas. 

All ångest och nedstämdhet är ju självklart inte "borta" än men jag är iallafall betydligt mycket lugnare och mindre orolig. Jag får hoppas att det bara fortsätter att bli bättre och att jag snart får tillbaks all motivation, glädje, lugn osv. 

En annan sak som den lugnande medicinen hjälpt mig med är aptiten. Direkt när medicinen började verka igår så blev jag hungrig. Eller inte riktigt hungrig, men typ munchie-sugen. Känns skönt att äntligen få mer aptit, även om aptiten fortfarande inte är så stor så är det ändå skönt att känna sig lite sugen på käk då och då. 

Har pluggat i några timmar nu så nu anser jag att jag förtjänar lite mys. Ska lägga mig i sängen och sätta på andra säsongen av Merlin, som jag och Daniel börjat titta på. Grymt bra, kolla på den ni! ett litet tips bara ;)


Läkarbesök och mediciner

Var iväg och träffade en läkare idag angående ångesten. Vi pratade en stund, jag fick berätta om hur det låg till, vad jag kände, vilka effekter det fått osv osv. Han kollade igenom hur min situation sett ut tidigare, vilka mediciner jag ätit, hur länge, när det var osv och bestämde att jag skulle börja äta mediciner igen.

En av dem hade jag ätit tidigare och så fick jag en ny medicin också, en lugnande. Jag hoppas att det kommer hjälpa. Och innan folk börjar kommentera om att mediciner inte är bra, bara hjälper för stunden m.m så kan jag påpeka att jag kommer gå i samtals-terapi samtidigt. Börjar på onsdag. 

Ännu har jag inte blivit mer hoppfull. Det väntar jag med tills jag börjar känna någon effekt. 

Uppdaterar mer imorgon. Börjar med medicinerna ikväll. Ska bli kul och se om jag äntligen lyckas somna lättare.

Anxiety




Nightmares

Natten var hemsk. Somnade inte fören väldigt sent och vaknade, någon timma efter att jag äntligen somnat, av en hemsk mardröm. Jag satte mig rakt upp i sängen, kallsvettades och vågade knappt blunda igen. Hjärtat slog som in i helvete och jag var livrädd. Trots att det bara var en dröm. Jag ville inte väcka Daniel mitt i natten så jag höll om honom och vaggade mig själv till söms igen av hans närhet och trygghet. 

Det var så jäkla länge sen jag drömde mardrömmar. Oftast drömmer jag väldigt konstiga saker som kan vara lite obehagligt, men definitivt inte som denna dröm. 

Imorgon är det dags för det efterlängtade läkarbesöket. Jag hoppas verkligen att jag får hjälp på något sätt för det får inte fortsätta såhär. Det känns som att jag går in i väggen snart.

Jag har så mycket i skolan att ta itu med och det ger mig bara ännu mer ångest. När jag kommer hem från skolan så är jag så enormt utmattad efter att ha oroat mig och hållt undan allt i flera timmar att jag inte klarar av de skolarbeten som jag måste ta mig tid för hemma. Det går bara inte.
Fan, jag är så jävla frustrerad. Vill bara skrika rakt ut. Vill att det ska försvinna.

School . Exhausted . Pain

Måndag idag, vilket betyder att det var skola idag.. 
Skolan gick trots allt mycket bättre än vad jag trodde. Hade bland annat en intervju med socialen inför mitt & Elins projektarbete idag. Hon var riktigt trevlig och inte alls nån grå, pryd kärring som man brukar tänka sig ;)

Kom hem helt utmattad. Raka vägen till sovrummet och slänga sig ner i sängen framför Fable 3. Det är iallafall någonting som oftast får mina tankar från annat skit. Det eller läsning. Har tyvärr läst ut senaste boken jag läste så det är dags att leta upp någon ny snart. Troligtvis blir det att klampa in hemma hos syrran och sno någon bra av henne. 

Slogs plötsligt av grymma bröstsmärtor. Usch. Säkert ångesten som bråkar igen. Funderar på att gå ner och göra en kopp té men vill inte väcka familjen som sover. En cigg blir det iaf.

Världens tråkigaste inlägg, I know. Men om jag inte skriver om min ångest & andra, antagligen för er totalt ointressanta, inlägg så har jag inte mycket vettigt att säga för tillfället. Vill inte hela tiden blogga om ångesten men det är det enda jag kan tänka på just nu.

Måste sluta skriva nu - det gör så jäkla ont i bröstkorgen så jag måste lägga mig ner.



Analysera mera..

Återigen kommer här ett ganska ointressant dystert inlägg som de flesta troligtvis kommer scrolla förbi. Men jag måste få skriva av mig för att reda ut mina tankar och dämpa ångesten. 

Jag har tappat lusten och motivationen till praktiskt taget allt. Jag undviker det mesta - att gå ut, gå till skolan, möta människor osv osv. Mitt liv har väl nästan alltid varit struligt och gått upp och ner. Men jag trodde, äntligen, att efter min senaste dåliga period att det skulle vara slut med skiten. Jag hade återigen tagit mig upp på benen, rett ut alla negativa tankar, fått hjälp, blivit psykiskt starkare och tåligare. Men återigen, som så många gånger förr, tog jag ut segern i förskott. 

Jag vill inte att folk ska tro att jag är någon psykiskt instabil deprimerad människa - för det är jag inte. Jag uppskattar allt jag har, jag är lycklig och trivs till stor del med hur mitt liv ser ut. Det är bara just nu med ångesten som tynger ner mig och gör att jag inte mår så bra som jag brukar och borde göra. 

Jag äter alldeles för lite och alldeles för sällan, jag sover dåligt då jag somnar runt kl 2 på natten, sover bra till ungefär klockan 4 och efter klockan fyra vaknar jag flera flera gånger. Allt som allt får jag väl i mig ett litet mål mat om dagen och ca 3-4 timmars sömn. Det funkar inte längden, det är jag väl medveten om. Men för att få aptiten och sömnen tillbaka måste jag ta itu med ångesten.

Och att bli kvitt ångesten är aldrig enkelt. Det är en lång process. Det finns inga mirakel-kurer/behandlingar som gör att du inom ett par minuter mår bättre och blivit av med ångesten. Alla mina tidigare "dåliga-perioder" har tagit mellan 6-12mån att ta mig ur, och det med intensiv behandling och möten flera gånger i veckan.

Denna gång kommer bli minst lika lång och jobbig. Men jag måste. Samtidigt oroar jag mig för att det ska ta för lång tid och att jag ska hinna gå in i väggen innan. För så känns det just nu. Jag vet varken ut eller in längre. Jag försöker varje dag undvika att tänka på ångesten för så fort jag gör det så kommer den. Jag försöker vara snäll, trevlig, må bra och inte släppa fram varken tårar eller aggression. Jag misslyckas ofta med det. 

Men det är sån jag är. Jag vill inte se mina nära lida pågrund av det jag går igenom. Därför är det så mycket lättare och mindre skuldsamt att hålla allt för mig själv, trots att jag vet att det inte är den bästa lösningen. Tillslut exploderar man och det blir då svårare att ta itu med allt på en gång än att göra det en liten bit i taget när det kommer. Jag försöker alltid vara någon jäkla superwoman som klarar allt, i högt tempo dessutom. Som inte har några problem själv och hellre hjälper alla andra, ständigt, med att reda ut deras problem. Jag skjuter gång på gång undan alla signaler som tyder på att jag måste stanna upp, tänka, reda ut saker och ting. Tillslut blir det så som det har blivit nu. Allt kommer på en gång som någon sorts kärnvapen-bomb som slår ut all logik, alla vettiga tankar och känslor och lämnar mig kvar som ett skal. 

Jag tror fan att jag har gått i terapi i nästan hela mitt liv. Iallafall sen 11-års ålder. Tiden där innan var bra, jag var liten, lycklig, ovetande om vad det verkliga livet handlar om och vilken ondska det finns hos människor. Allt sprack efter det. Den lilla bubbla som jag levde i, där jag trodde att allt är underbart och inget hemskt existerar, sprack och jag blev mer än väl införd i vad psykisk ohälsa är och vad människor är kapabla till. 

Jag kan inte räkna mina läkare, terapeuter, kuratorer eller psykologer på en hand, kanske inte ens två, som jag har haft i livet. Min senaste psykolog sa att jag troligtvis kommer ha dessa perioder då allt är åt helvete i hela mitt liv. Att så fort någonting händer, som andra människor skulle ta som dystra, men inte livsförstörande, skulle jag bryta ihop. Troligtvis så stämmer det också. 

Jag är en väldigt överanalyserande person. Jag överanalyserar allt och tänker konstant. Jag är också väldigt känslomässig, både på gott och ont kan man väl säga. Samtidigt så är jag väldigt empatisk. Jag har lätt för att sätta mig in i en annan människas situation, även det på gott och ont. Smärtan eller olyckan hos en av mina nära tar jag säkerligen värre på än vad de själva gör. Jag har alltid varit den som vill finnas där för andra, trösta, stötta. Samtidigt glömmer jag då bort mig själv. Jag glömmer bort att jag också måste ta hand om mig själv. Jag ska vara min egen bästa vän och vårda min hälsa. Något som jag allt för sällan tänker på eller gör. 

En av mina tidigare kuratorer försökte förklara för mig att jag först och främst måste ta hand om mig själv för att kunna ta hand om någon annan. Hon sa att om jag skulle sitta på ett flygplan med mitt barn och flygplanet skulle vara nära att krascha eller liknande och jag fick en enda syrgasmask. Vem skulle jag då sätta denna på? Mig själv eller barnet?. Självklar barnet!, svarade jag. Men då, sa hon, skulle du efter ett tag svimma av på grund av att du inte fick syre själv, och vem skulle då hjälpa barnet?. Då gick det upp för mig. Självklart måste jag själv få syre först för att klara att ta hand om barnet. Jag själv måste vara stark och må bra för att kunna hjälpa andra.

Typiskt nog så glömmer jag bort livsavgörande "fakta" som detta och återgår till mitt vanliga jag. Det är väl helt enkelt i min natur att vilja hjälpa andra människor som jag funderar på att plugga vidare till socionom. Jag vill hjälpa andra som mår dåligt psykiskt eller tar sig igenom ett trauma osv. Men hur ska jag klara det om jag inte mår bra själv? 

Samtidigt så är det rädslan för att gå in i väggen eller bli djupt deprimerad som föder min ångest. Inte föder som skapar den, utan mer som göder den, matar den, får den att växa. Jag minns inte vart jag läste eller vem som sa det någongång. Men ångesten är som en liten tiger bebis, den är absolut inte farlig. Men du matar den och matar den när du undviker det som ger dig ångest och tillslut är det en fullvuxen tiger som kan skada dig allvarligt. Det är det största problemet hos oss människor som lider av olika typer av ångest. Vi undviker de platser eller situationer som ger oss ångest och på så sätt blir vi mer rädda och ångestfyllda då vi gör denna situation eller plats mer farlig. 

Det problemet som jag har, som jag också fått förklarat och diagnoserat av min tidigare psykolog, är att min amygdala i hjärnan överreagerar. Amygdalan är ungefär lika stor som en nöt (minns inte vad den nöten heter, men inte de vanliga små utan de lite större som man äter under julen) och det är där som ångesten eller rättare sagt människans alarmsystem sitter. Alarmsystemet ska varna oss för farliga situationer och var helt livsavgörande för människan för flera hundra år sedan. Den väcker en stark reaktion i kroppen, pulsen höjs, adrenalin pumpar ut, hjärtat slår snabbare, musklerna spänns osv för att göra oss beredda på att slåss eller fly. Mitt alarmsystem är mycket känsligare än hos andra ”vanliga” människor. Mitt alarmsystem sänder ut dessa signaler då jag är i en situation eller på en plats där ingenting är farligt, där det inte finns någonting att vara rädd för och där jag absolut inte behöver vara beredd på att slåss eller fly.

Exempelvis så hade jag tidigare stora problem med att åka buss, det gick väl ibland med nöd och näppe om man säger så. Praktiskt taget varje gång jag åkte buss så fick jag en panikångestattack. Hjärtat slog snabbare, jag började svettas, skakade, fick panik och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö. Varenda gång. Jag vet inte riktigt varför just bussen var så farlig för mig, men antagligen på grund av det lilla utrymmet och att det oftast är så mycket människor på bussen. Om jag skulle behöva ”fly” från bussen så skulle det inte vara det enklaste.

Jag fick hjälp med detta och jag klarar idag att åka buss, mer eller mindre. Ibland händer det fortfarande att jag får lite ångest eller känner mig obekväm men jag klarar mig igenom det. Jag fick ett flertal olika taktiker och andnings-knep för att ta mig igenom ångesten och dessa var användbara.

Trots dessa knep så klarar jag inte av den ångesten jag har nu och det är en av sakerna som skrämmer mig. Ingenting som fungerade förut fungerar nu. Att göra olika andningsövningar, fokusera på vissa saker, ta ett långt varmt bad, läsa en bok, lyssna på musik eller köra yoga som tidigare fungerat har ingen effekt idag. Ibland funkar det väl lite, det blir lite lite bättre, men absolut inte så effektivt som det tidigare varit.

Jag är också rädd för att terapi inte kommer hjälpa tillräckligt mycket denna gång heller. Det är väl inte riktigt terapin som hjälpt tidigare heller, iallafall inte mot ångesten, utan det är helt enkelt att jag har hittat mina egna metoder och sedan väntat ut det. Jag vill nog helst inte påbörja någon medicinering igen, men måste jag enligt läkare så gör jag det iallafall.

Jag har tidigare gått på mediciner vid två olika tillfällen och dessa var under de djupaste depressionerna jag haft. Första medicinen jag åt var helt okej men både jag och läkaren var överens om att det inte var tillräckligt starkt. Jag valde sen att sluta med den och bara ägna mig åt terapin och tillslut blev det bättre.

Andra perioden jag åt medicin var jag inne i en mycket djupare depression och behövde därför en mycket starkare medicin. Medicinen jag fick då var enligt mig alldeles för stark men läkaren/psykologen höll inte med. Det var vad jag behövde. Under den perioden var jag praktiskt tagit som en zombie. Jag var inte längre deprimerad, men inte heller glad. Jag var nästan likgiltig. Jag sov dessutom konstant. Jag kunde somna i skolan och vakna upp en timma efter att skoldagen slutat och läraren fick sitta kvar och vänta på mig. Alla andra hade redan gått hem. Lärarna var alltid rädda för att jag typ dött för att det var helt omöjligt att väcka mig. Det spelade ingen roll om jag låg, satt eller stod – jag däckade. Detta var dessutom under hela årskurs 9 på högstadiet och det förvånar mig att jag ens fick betyg överhuvudtaget. Jag minns dock nästan ingenting av det året, jag var så jävla borta.


Shit, jag hade tänkt skriva typ några rader men det slutade med hur mycket text som helst. Jag är tveksam till att ni kommer läsa hela, men ni gör som ni vill. Detta är inte skrivet för er skull, utan för min egen.
Min blogg, min terapi – typ.

Ni får jätte gärna fråga något om det är någonting ni undrar över.


Ingenting vettigt

Kom upp ganska sent imorse, ville bara dra täcket över huvudet och ligga kvar där hela dagen. Men det går ju tyvärr inte. Sitter just nu och väntar på massa av lillasysters kompisar som ska komma över och ha filmkväll med henne. 

Har inte så mycket att skriva, det skulle bara bli för dystert. Kan dock påpeka att jag har sån lust att slå in huvudet på någon just nu, jag står inte ut!! Orkar inte höra den personens röst en sekund till. Skjuter ingen h*n snart så gör jag det själv!



Lista - Dagens..

DAGENS KLÄDER: Rosa typ jazzbyxor, rosa sockor, rosa linne och en gosig kofta.
DAGENS FRISYR: Hej-kom-och-hjälp-mig!
DAGENS SMINK: Lite rouge efter dagens fotografering.
DAGENS VILL HA: Ett kamerahus.
DAGENS KREATIVITET: Tema Rekvisita i Fotosöndag som ni får se imorgon.
DAGENS PLANER: Fota, plugga och lite annat.
DAGENS JOBBIGA: Att Frasse nu ska ha ner alla DVD-filmer ur hyllan.
DAGENS ROLIGASTE: Att jag hittade och gjorde om en ny 30-dagarsutmaning.
DAGENS TRÅKIGASTE: Att jag har haft tråkigt + plugg.. ööörk!
DAGENS HUMÖR: Som vanligt, lite bitterfitta fast glad.
DAGENS SJUKA: Att jag helt plötsligt använder honung i teét?
DAGENS LÄNGTAN: Att söka in till fotoskolor.
DAGENS FUNDERING: Varför går folk i UGGs på sommaren och Converse på vintern?
DAGENS BEROENDE: Te!
DAGENS MUSIK:
DAGENS MÅSTEN: Fota.
DAGENS VÄDER: Grått och kallt.
DAGENS ORD: 90-talet.
DAGENS KLÄDER: Svarta leggings med skinn-imitation, linne & en svart kofta
DAGENS FRISYR: Utsläppt, ofixat
DAGENS SMINK: Concealer
DAGENS VILL HA: Godis!
DAGENS PLANER: Dagen är typ slut.. så.. sova?
DAGENS JOBBIGA: Ångest, skolan
DAGENS HUMÖR: smått irriterad, trött, nere
DAGENS SJUKA: Att jag i sömnen satte på och stängde av tv:n gång på gång inatt
DAGENS LÄNGTAN: Att må bättre
DAGENS BEROENDE: Inget idag faktiskt. (vilken annan dag som helst skulle jag nog svara kaffe)
DAGENS MUSIK: Eminem - Not afraid
DAGENS MÅSTEN: Äta ordentligt!
DAGENS VÄDER: Grått och kallt.
DAGENS ORD: Sjukt.

Recension av "Rovdjuret"


"Rättsmedicinska institutet, med nyblivna chefen Kay Scarpetta i spetsen, kopplas in på ett mordfall där en ung kvinna i Massachusetts blivit sexuellt utnyttjad och torterad. Den dödas kropp är tatuerad med handavtryck. Det är samma sorts märkliga handavtryck som Scarpettas struliga systerdotter iakttagit hos en av sina tillfälliga älskarinnor. Doktor Scarpetta och kriminalkommisarie Pete Marino utreder samtidigt  omständigheterna kring en familjs mystiska försvinnande. Alltmedan någon där ute bevakar varje steg de tar. Kay Scarpetta får på nytt chansen att göra det hon är så otroligt bra på: att få de döda att tala"


Jag har precis läst ut boken "Rovdjuret" skriven av Patricia Cornwell. Rovdjuret är den 14 boken i serien om rättsläkaren Kay Scarpetta. Och tyvärr den första i serien som jag läser. Enligt mig gör inte beskrivningen av boken den någon rätt. Om jag endast läst baksidan av boken och inte fått höra att den var bra osv. så hade jag inte säkert valt att läsa den.
Handlingen i boken är väldigt intressant, samtidigt som den kan vara klurig ibland. Vi får följa handlingen ur många olika perspektiv vilket ibland kan vara jobbigt samtidigt som det är mycket användbart till just denna bok. Jag var rädd för att boken skulle vara lika förutsägbar som de flesta deckare/kriminalromaner, men till min förvåning var den inte det.
Jag älskar böcker där man själv får analysera och försöka lista ut samband mellan olika personer och händelser och i Rovdjuret har man den möjligheten hela tiden och varje gång blir man lika förvånad. Detta är nog den första deckaren som jag inte tidigt kunna listat ut vem förövaren är.

Trots att detta är den första boken jag läser om Kay Scarpetta och att denna är den 14:e i serien så tycker jag att man ändå får en bra känsla och beskrivning av karaktärerna och deras liv. Trots tidigare konflikter och relationer mellan karaktärerna som skett i de tidigare böckerna i serien (som vissa fortfarande spelar roll i denna bok) får man en bra beskrivning av dessa och kan förstå även om man inte läst de tidigare böckerna. Jag skulle dock rekommendera att inte läsa "Rovdjuret" först eftersom det alltid är roligare att läsa en serie från början och få med hela historien men det är ändå möjligt att hänga med om man bara väljer att läsa "Rovdjuret".

Boken är full med detaljer inom olika specialområden, främst rättsmedicin, men detta utan att stjäla fokus från handlingen. Man får lära sig otroligt mycket om sådana saker som hur en obducering går till, vad man tittar efter när en avliden människa kommer in till bårhuset osv. Otroligt nog så avlönar författaren, Patricia Cornwell, en hel stab som bedriver research till hennes kriminalromaner! Som författare tycker jag att Patricia Cornwell är fantastisk. Hennes beskrivningar (av miljö, personer osv) är otroligt bra och väl detaljerade. Patricia Cornwell föddes 1956 i Florida och är i särklass en av de mest lästa deckarförfattarna idag.

"Den sista stora outforskade utposten är inte yttre rymden utan den mänskliga hjärnan. I många år har jag berättat om hur människor begår brott och om hur man får fast brottslingar. Ni vill jag på allvar berätta om brottets bakgrund. Varför finns det "Rovdjur"? Varför gör vissa så avskyvärda saker mot andra människor? Det har jag börjat utforska" - Patricia Cornwell
Denna högst intresseväckande text/citat finns tryckt på omslagets insida i boken och det var faktiskt av den anledningen som jag blev intresserad av att läsa "Rovdjuret". Jag har alltid varit intresserad av den sortens vetenskap som på något sätt försöker beskriva människan och varför denne gör som den gör. 

Jag rekommenderar definitivt denna boken till andra.

Boken får 4/5 hjärtan




Tankar

På onsdag har jag fått tid hos en läkare för att få en läkarbedömning när det gäller ångesten. Det är nog den snabbaste tiden jag fått. Hon jag pratade med i telefonen verkade tycka att det är ganska brådskande. Jag håller med henne.
Har även fått numret till en kurator, trots att jag inte har mycket tro på att det kommer hjälpa fullt ut. Jag tänkte iallafall ringa henne och se vad hon har att säga. Det kan ju inte skadat direkt.

Utöver att ångesten påverkat skolan enorm negativt, så har det även påverkat mina familjemedlemmar mer och mer den senaste tiden. Jag är jäkligt lättirriterad. Jag blir arg för minsta lilla och börjar skrika osv. Jag skäms. Jag vill ju inte bete mig så mot dem, och trots att de förstår att jag inte menar någonting illa så vet jag att de blir förbannade för hur jag beter mig. Det är ju inte den här personen jag är egentligen! Det känns som att någon annan tagit över mig. Jag vet att det låter jävligt skumt. Men det här är inte jag!

(Håller tummarna för att jag får bra hjälp nu! Om jag bara hade kontaktat dem redan direkt när allt började igen så kanske det inte skulle gått så långt som det har gjort nu. Istället gick jag runt och hoppades på att det skulle gå över)

Skolan fungerar så jäkla dåligt nu. När jag väl klarar att ta mig dit så kan jag inte koncentrera mig. Känner mig så enormt korkad som inte klarar av att ta in den enklaste informationen och lösa simpla matematiska problem. Satt på lektionen idag och undrade om jag höll på att bli blind. Allt som stod på tavlan bara flöt ihop och jag kunde inte tyda vad som stod. Även när jag väl kunde läsa vad läraren hade skrivit så gick det inte in. Skrev fel, fick sudda, läsa om på nytt, skriva om, sudda.. osv osv.

Jag tar ju förfan snart studenten! Jag har inte tid med ångest eller nedstämdhet eller början av nån jäkla depression. Jag måste fokusera all min kraft på att få skolan att fungera, men som alla säger så kommer min egna hälsa och hur jag mår först, men jag kan inte prioritera så.

De flesta mornar vill jag bara dra täcket över huvudet och hoppas på att allt försvinner. Bara glömma, om så bara för en minut vill jag glömma ångest, smärtor, att sitta och skaka hejdlöst hur länge som helst, känslan av att jag kommer dö eller bli galen.

Jag hade inte ens tänkt skriva det här inlägget, hade inte tänkt skriva någonting personligt överhuvudtaget egentligen. För rädslan av att bekanta, klasskamrater osv ska läsa, döma, komma med sina jäkla fördomar.
Men från och med nu så skiter jag fullständigt i det.
Jag har väl rätten att skriva om exakt vad jag vill i min egna blogg. Och om folk är så idiotiska att dom snackar skit och dömer mig för mina svårigheter så vet jag att de är personer som jag inte vill ha någonting att göra med - alls.

Jag har varit med om mycket skit och jag kämpar fortfarande mot vissa svårigheter och diverse psykiska "problem".
Men det gör mig inte ett dugg sämre än dig.  



Personally - I would shoot you

Irriterad för tillfället. Eller rättare sagt jävligt förbannad! Det finns inte mycket som jag stör mig mer på än personer som inte kan hålla fingrarna i styr och kladdar på andras pojkvänner/flickvänner och personer som har en flickvän/pojkvän som tolererar att bli kladdad på och kladdar själv. 

Har man fått en till chans efter ett "sne-steg/misstag" så ta då förfan vara på den chansen du fått! Visa att du ångrar dig. Visa att det aldrig kommer hända igen!

Hur kommer det sig att dessa sliskiga typer inte varit intresserad av killen/tjejen innan men som helt plötsligt blir väldigt intresserad så fort denne skaffat sig flickvän/pojkvän? Hur kommer sig det också att det inte är första (troligen inte sista) gången som samma person gör detta? 

Jag är mäktigt jäkla förbannad på den som gör sånt mot mina nära&kära och det är ingenting jag accepterar. Det borde inte hänt från första början och du borde respektera det förhållandet som dom har. Jag skyller då inte allt på dig för h*n i förhållandet borde själv inte gjort någonting heller. Men du av alla, samma kött&blod, beter dig på det här sättet?! And I think I now just where you got this behaviour from..

Du är inte välkommen här längre. Det är sista gången vi tolererar idiotiska saker du gör.

Ångest

Metallica - Until it sleeps

En låt som passar perfekt in för att beskriva ångest, oavsett om låten faktiskt handlar om det eller inte.




Where do I take this pain of mine
I run but it stays right by my side

So tear me open and pour me out
There's things inside that scream and shout
And the pain still hates me
So hold me until it sleeps

Just like the curse, just like the stray
You feed it once and now it stays
Now it stays

So tear me open but beware
There's things inside without a care
And the dirt still stains me
So wash me until I'm clean

It grips you so hold me
It stains you so hold me
It hates you so hold me
It holds you so hold me
Until it sleeps

So tell me why you've chosen me
Don't want your grip, don't want your greed
Don't want it

I'll tear me open make you gone
No more can you hurt anyone
And the fear still shakes me
So hold me, until it sleeps

It grips you so hold me
It stains you so hold me
It hates you so hold me
It holds you, holds you, holds you
until it sleeps
until it sleeps
until it sleeps
until it sleeps

I don't want it, I don't want it, want it, want it, want it, want it, noo..

So tear me open but beware
There's things inside without a care
And the dirt still stains me
So wash me 'till I'm clean

I'll tear me open make you gone
No longer will you hurt anyone
And the hate still shames me
So hold me
until it sleeps
until it sleeps
until it sleeps
until it sleeps
until it sleeps

Bussjävel och ångesthelvete

Vaknade ganska sent imorse och trots ångest och illamående drog jag iväg till skolan. Hade bara några få lektioner så det var helt okej. Pratade med skolsystern också om ångesten osv osv.
Slutade runt kl halv två och drog upp till stan och handlade lite gott till kvällen. Tro på fan att jag fick springa med tunga matkassar i båda händerna fram till bussen och när jag väl kommer fram till bussdörrarna och väntar på att de ska öppnas så åker bussjäveln! Länstrafiken suger, noll jävla koll.
Har av någon anledning varit grymt förbannad/irriterad hela dagen. Temperamentet skiftar som nån jävla bergochdal-bana och jag står fan inte ut! Ångesten förstör ALLT. Jag funkar inte längre, ingenting funkar längre. Definitivt inte skolan, det går åt helvete. Jag kan inte koncentrera mig, ingen information tas in och istället sitter jag där med en klump i halsen, ett tryck i bröstet och ångest som vill ut.
Nog om det. Kommer nog skriva mer om det framöver. Jag har planerat att slinga håret idag, blonda slingor. Utväxten på mina nuvarande slingor ser för jävlig ut. Måste bara hitta någon som kan hjälpa mig med det. Pallar inte stå med hättan själv osv och jag vågar nog inte lägga mitt hår i händerna på Daniel (no offense, still luv u).

RSS 2.0
Ladda ner en gratis bloggdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!