på vem det nu skulle vara som var min första kärlek. 
Det finns visserligen killar som man "tyckte om" när man var yngre, typ i första klass och så vidare men jag

skulle aldrig kalla det kärlek. Därför skriver jag om den personen som enligt mig var min första riktiga kärlek. 

Jag var 12år gammal och hade precis kommit ur en ganska jobbig period i mitt liv. Min pappa hade dött och det

hade skapat en massa andra problem och så vidare.
Jag träffade då en kille vid namn Benjamin, eller Benne som han kallades. 
Han var några år äldre (16år då) och en av de omtänksammaste personen jag träffat. Vi var vänner i flera månader innan det sakta utvecklades och blev något mer. Jag var så otroligt kär! Han var som min tvillingsjäl och visste allt om mig. Han kanske fortfarande är en av de personer som känner mig mest.

Vi umgicks i stort sett varje dag och våra föräldrar kallade oss Piff & Puff för att man aldrig såg en av oss utan den andra. Efter ungefär 1 och ett halvt år tillsammans flyttade han in hos min familj pga andra omständigheter.
Det var alltid vi två mot världen och vi kämpade länge och intensivt tillsammans. 
Vi var tillsammans i tre år innan vi insåg att vi ville olika saker. Vi hade inte samma mål och vårt liv tog olika vägar. Han sårade mig och slutet av vårt förhållande var inget vidare.

Jag är ändå glad att det hände för jag visste att jag inte kunde utvecklas mer i vårt förhållande. 
Tyvärr har vi ingen kontakt idag men jag tänker på honom ofta och undrar hur han har det nu och hur hans liv ser ut. Han är inte samma person idag som den personen jag blev förälskad i och det gör ont i mig.

Han är fortfarande en underbar person och han förtjänar det bästa. Tyvärr kan vi inte dela livet med varandra men jag önskar honom ändå all lycka. Han kommer alltid ha en speciell plats hos mig då vi delade så mycket med varandra och levde med varandra under så pass lång tid.