Ulf Brunnbergs hus på Lidingö har blivit "nallebombat".
Med all rätta tycker jag!

För er som inte vet bakgrunden handlar detta om att Ulf Brunnberg (skådespelare, spelade bland annat i Jönssonligan) förra veckan väckte stor uppmärksamhet då han i en intervju i tidningen Slitz uttryckte att mordet i häktet i Flemingsberg på Karen Gebreab i oktober förra året är feminismens fel. 
Citat från tidningen Slitz i intervjun med Ulf:
– "Likadant var det ju med den där kvinnliga fångvaktaren som dog. Hur fan kan man släpa dit ett fruntimmer på en och sextio? Att hon blev mördad är ju en konsekvens av feminismen, säger han"

I intervjun vänder sig Ulf emot kvinnor som arbetar inom kriminalvården och brandkåren (nu även inom polisen också) för att dessa kvinnor helt enkelt inte passar in där just på grund av det faktum att de är kvinnor. 
Citat från Ulf:
 – Det ska vara kvinnliga brandsoldater numera. De orkar ju för fan inte ens dra brandslangen. Att gå in i en brasa med en kvinna är liksom inte samma sak som att göra det med en karl, säger han till Slitz.

Som ett svar på detta blev han utmanad av en kvinnlig brandman på ett test. Caroline Ek, 28år gammal bjöd efter Ulf's uttalande in honom på stationen. Caroline säger till aftonbladet att Ulf uppenbarligen aldrig sett en kvinnlig brandman i arbetet men att han är välkommen att göra tester hos oss så kan vi se hur bra han klarar av det jämfört med henne. Vilken han såklart tackade nej till med kommentaren:
– Jag behöver inte kuta upp på en brandstation och dra brandslang med en kvinna för att bevisa något.
Men du Ulf, det tycker jag definitivt att du behöver göra! Bevisa något alltså. Efter de uttalanden som du kommit med om att kvinnor, utan tvekan, aldrig skulle klara av dessa arbeten och att en man är mycket bättre på det så tycker jag att du, som man, definitivt behöver bevisa för Caroline att du klarar av hennes arbete bättre än henne. 

Tillbaka till nallebombningen. 
En grupp anonyma män som kallar sig "Oinskränkta vita män" påstår sig ha "nallebombat" Ulf Brunnbergs hus på Lidingö. En video cirkulerar just nu runt på Youtube där man påstår att man nallebombar Ulfs hus.
Nallarna som man släpper har olika budskap skrivna på dem, såsom "Vilket vapen är bäst tror du Ulf? En snopp eller en batong?", "Jag är tjej men ändå stark som en björn" och "Kompetens sitter inte i skrevet".
Gruppen "Oinskränkta vita män", som har tagit på sig aktionen, hoppas att Ulf Brunnberg ska ha nåtts av deras budskap och blivit glad. 

Min älskade bror. 
Idag skulle du ha fyllt 21år och det gör ont i mig när 
jag tänker på hur ung du var när du lämnade oss. 
Det finns så mycket som jag fortfarande ville säga dig,
det finns så många minnen som vi skulle ha upplevt tillsammans
men jag antar att ödet ville annat..

Du var en vacker person som alltid log,
helt klart en älskvärd människa tills den dagen du dog. 
Kunde inte fatta nyheten som vännen levererade - att jag inte skulle få se min bror igen, jag ville inte veta det.

Ibland vaknar jag ur drömmen där du finns med, helt kallsvettig och undrar varför togs du ifrån denna värld?
Alla som älskade, stöttade  och alltid fanns för dig, hade du glömt bort dom?

Vi ska minnas dig för den du var, som en bror, som en son - som en person som vi alla kände tyckte hade ett hjärta av guld.

Håll himlen vacker tills den dagen jag kommer, jag vet att du finns där, du måste ha blivit hjärtligt välkommen.
Så ikväll när jag kollar upp mot stjärnorna så vet jag att du finns där och ler ner mot mig, det är något jag är säker på.

Jag älskar dig,
Vila i frid kära bror



Jag har inga krafter kvar att gå och vägen den är brant,
står här längst ner vid backen och här börjar min egna kamp.

Den 23:e december lämnade du oss. 
Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta. 
Min käre bror, 20år gammal blev du
och detta var så väntat och samtidigt så oväntat på samma gång. 

Vi alla visste att du skulle lämna oss tidigare, men att det skulle ske
redan nu hade vi inte en aning om. 

Jag har redan varit med om min beskärda del av dödsfall 
och det blir likadant varje gång. 
Först ilskan över att personen lämnat oss, 
en ilska så stark att man inte vet vad man ska ta sig till. 
Sen sorgen och förnekelsen, att vi inte vågar tro på att det har hänt
och försöker blunda för att vi på något sätt tror att om vi inte pratar om det
eller gråter ut så kanske du kommer tillbaks. 
Samtidigt kommer ångern. 
Man ångrar att man inte pratade med dig mer och träffade dig oftare,
att man nästan tog dig för givet.
Man ångrar allt man inte sa och gjorde. 

Varje gång någon nära mig dör så tänker jag att nu ska
jag tamejfan inte ta någon för givet för man märker hur kort livet är
och att någon kan gå bort utan att man visat honom/henne hur mycket
han/hon betyder för en. 

Jag hoppas verkligen att du visste Robin, älskade bror, hur mycket jag älskar dig
och att jag skulle gått genom eld och vatten för din skull.
Att jag alltid fanns här för dig, bara ett telefonsamtal bort. 
Jag hoppas att du visste hur mycket jag uppskattade dig för att du alltid,
oavsett tidpunkt på dygnet och hur upptagen du än var, 
hjälpte mig med diverse datorhaverier som program och allt 
jag nu kunde tänkas behöva hjälp med. 

Det känns så overkligt att du är borta. 
Jag minns förra julen när du var här och tog iväg mig ensides
för att ge mig en julklapp och jag kände mig dum för att jag inte köpt någonting till dig. 

Jag kommer aldrig glömma alla gånger du berättade för mig
hur mycket jag betyder för dig och hur du tackade mig för att jag alltid
i vått och torrt hjälpte dig när du var yngre. 
Jag kommer aldrig glömma hur ofta du sa att jag var din bästa syster
och att du älskade mig. 

Jag har så många minnen med dig, älskade, saknade bror. 
Hur jag och andra turades om att dra dig i rullstolen när vi skulle ut 
på äventyr i skogen. När vi besökte spökhus och kämpade med 
att knuffa rullstolen över alla rötter och träd som blockerade vägarna i skogen.
Ack så tungt det var - men det gick ändå. 

Jag minns att det alltid var du och jag när vi var yngre. 
Vi planerade dumma hyss som aldrig blev av, men vi satt ändå
i flera dagar och planerade allt i minsta detalj. 
Hur vi skulle busa med Timmy, haha. 

Jag minns när du snodde hembränt av din mamma och 
ciggaretter från min mamma och din pappa. 
Sen stod vi där på uppfarten till sommarstugan sent på kvällarna
och rökte och drack. Fick skrattattacker och tittade upp i himlen
när allt snurrade pågrund av nikotinet och alkoholen. 

Jag minns att vi aldrig tjallade på varandra när en av oss åkte
dit för någonting vi båda gjort. 
Vi sa aldrig ett ljud och tackade varandra efteråt. 

Det var alltid Du&Jag. 

Jag saknar dig. Och älskar dig. 
Och tänker på dig varje dag. 
Denna jul blev inte som vi tänkte oss,
men vi försökte göra vårt bästa för att ha kul ändå 
- för vi vet att du hade velat det. 


Jag och Du - Julen 2010

Du är en sån patetisk LITEN människa. 
En människa så psykiskt sjuk att dina lögner blir till sanning. 
Jag hoppas att du inser att allt kommer komma tillbaks till dig en dag,

och där står du då - ENSAM. 
Du stöter bort de människor som du borde bry dig om mest,
du skadar de människor som det är ditt ansvar att ta hand om. 
Du förstör så otroligt mycket runt omkring dig för att du tror att det ska gynna dig,
men du har så fel. 
En efter en kommer folk inse att det du säger inte är värt mer än spott på marken,
och den dagen kommer du ångra dig.

Varför ska det vara så jävla svårt att släppa det förflutna?!
Varför är det så svårt att inse att det är förflutet, tiden kommer aldrig tillbaka och inse att man mår bäst av att bara gå vidare? 

Jag hatar att vara så jävla bunden. 
En låt, en plats eller en bild kan ge mig flashbacks och ta mig tillbaks i tiden. 
Allt vaknar till liv igen. Alla minnen, alla tankar och känslor som jag hade då. 

Jag är så jävla känslig. Så jävla sentimental och nostalgisk. 
Jag vet inte om det är positivt eller inte.
Troligtvis inte eftersom jag bara vill glömma. 

Jag är så jäkla nöjd med det jag har och hur långt jag har kommit. 
Av ca 10pers är jag en av de få som klarat sig. 
Jag lever ett riktigt "svensson" liv.

Jag borde vara stolt. Men jag är allt annat än det..

"Flashbacks..
Av en bild, av ett ord
Jag kan få’re när jag minst skulle tro
Går tillbaka då jag minns vad som gjorts
Kan inte fly’re för’e finns i-nu-ti mig
Ett skratt, en plats, en dyster ton kan
Påminnna mig om en viss persons namn
Och om en viss persons sätt
Shit va jag saknar vissa personer fett
Fast det é en del av att leva
Att saker ändras å’re é skevt å acceptera
För allt vi gjorde å sa
Å alla löften vi gav varann é tomma idag
Gammal vänskap jag tänker på´ren då å då
Ler åt minnen av sån’t vi hitta på-då
Vitt när vi tugga fett, den tid jag saknar
Beaten den tog mig tillbaka…"

Det är så jävla lätt att vara smart med facit i hand, 
och ångra saker som man önskar att man gjort annorlunda. 

Jag brukar hålla koll på facebook med mera för att se vart alla hamnat idag.
Och jag blir ledsen när jag ser att många av er inte kommit någonstans.
Ni lever kvar i samma liv med samma skit och tar samma jävla kliv som ni alltid har gjort.

Jag önskar att jag skulle kunna förklara för er hur underbart det är att leva det livet
som vi fördömde förut. 
Vilken lycka det är att vara helt clean och sköta sig. Att vara en del av samhället
som vi hatade. 
Jag önskar att jag kunde visa er alla de saker ni missar på grund av det ni håller på med.
Livet är inte en dans på rosor och många av er har inte haft ett lätt liv,
men det är inte en ursäkt till att kasta bort resten av ert liv.
Det är inte en ursäkt till att skita i allt.
Oavsett det ni varit med om så kan ni få det bättre.
Det är ett MEDVETET VAL som man måste göra,
och det finns inte en enda person som ni kan skylla på för att ert liv blivit det som det har blivit.

Jag har själv levt där och jag vet alla bortförklaringar man drar till med för 
att skylla sitt knarkande eller osunda leverne på någon annan. 
Men ni har bara er själva att skylla. 
Det är ni som måste ta beslutet att ändra er,
för inte en enda jävel kan göra det åt er. 

Jag hoppas bara att många av er inser det innan det är försent. 
För som ni lever nu så finns det bara två vägar ut, och ingen av dom är att föredra.

Jag kommer aldrig glömma vissa människor, jag kommer aldrig glömma det jag gjort
och har varit med om.
Det är tack vara Er och de erfarenheterna som jag är den jag är idag. 


Text:

Stackars Jack 
vad ska du göra med drömmen som sprack 
Nu när röken och dimman har lagt sej 
och dagen gryr 
och ditt äventyr 
aldrig nånsin vill komma igång 
Din skiva tycks ha fått sej ett hack 
Du går på som om ingenting hänt 
på alla dessa år 
Ja, jag vet hur du mår 
idag, men tiden går 
Och också du måste skynda ikapp oss andra 
För jag tror vi ska komma 
att behöva varandra 
om vi nånsin ska komma nån vart 
Stackars Jack

Stackars Jack 
Ja, jag vet att dom kallade oss pack 
och vi skrattade glatt och sa tack 
för den, som bär till himmelen 
och somnade in igen 
eller hur, stackars Jack 
Pipor och pulver och smack 
På det går man bara back 
så sluta nu min vän 
det är längesen 
men kanske kan vi mötas igen 
Men också du måste skynda ikapp...

Så lämna parken hösten är på väg 
Lämna allt det gamla steg för steg 
Ta en titt i fönstret där 
Ärligt talat, vet du vem det är 
som glor så dystert tillbaka

Stackars Jack 
en braja är ingen attack 
och ölburken där vid din klack 
är tom och leken slut 
så torka din trut 
och gå innan allt som är kvar är 
Stackars Jack 
en föredetting i fransig frack 
en stackare man helst går förbi 
och när sen kvällen kommer 
är du ensam kvar 
och ensam är ingenting alls 
Så också du måste skynda ikapp...

Idag har jag inte gjort mycket vettigt alls. 
Bara tagit det lugnt och umgåtts.

Pratade för någon timme sedan med en gammal vän i telefonen. 
Pratade om en massa gamla minnen och alla sjuka grejer vi gjort tillsammans.
Jag älskar att tänka tillbaks på de stunderna,
så jävla fina minnen och saker som jag alltid alltid kommer minnas,
trots allt dåligt som hände samtidigt. 

Jag saknar inte all skit vi höll på med och gjorde,
men jag saknar Er. 
Jag saknar hur vi umgicks, hur ni kändes som min familj
och att jag alltid oavsett vad kunde vända mig till er.

Det spelar ingen roll att det var mer än ett halvår sedan vi pratade sist. 
Allt känns lika avslappnat och kul ändå. 

Trots all skit som hänt,
så kommer många gamla vänner alltid betyda oerhört mycket för mig

och ni kommer alltid alltid vara en del i mitt liv. 

Idag är en av de dagarna då tankarna snurrar och känslorna tar över. 
Ingen vidare bra dag med andra ord.

Jag förstår inte varför jag inte bara pratar ut. 
Jag vet att det skulle vara det bästa just nu och att jag behöver prata ut.
Jag har inte på länge haft några svårigheter med att prata känslor med Dig,
men just nu, i detta läge och i denna situation, så går det inte.

Jag försöker, 
men kommer med bortförklaringar till mig själv om att det inte är rätt tid och plats

just nu. 

Dessutom,
hur ska jag kunna prata ut om mina känslor när jag ser hur sårad Du själv är.
När jag ser dig ledsen så lägger jag mina egna känslor åt sidan för att fokusera på Dig. 
Det är min svaghet.
Du är min svaghet. 

Jag har försökt och försökt att inte tänka på det som hänt. 
I hopp om att det bara ska försvinna.
I hopp om att jag inte ska inse att det faktiskt är sant.

Känslan påminner om när min pappa och morfar gick bort.
Jag spenderade all min tid och energi åt att inte tänka på det

eller prata om det för att om jag skulle prata om det och tänka på det

så skulle det bli verkligt.
Det skulle bli sanning.

Jag vill inte att detta ska vara sant..

Imorgon bär det av på tre dagars hajk med klassen.
Fyfan säger jag bara!

Paddla kanot till de olika lägrerna där vi ska slå upp vindskydd och sedan paddla hem igen
på fredag morgon klockan tre på natten.
Och dessutom har det regnat hela dagen, vilket ger mig ännu mer vill-inte-känslor. 

Jag hatar att sova ute i skogen, hatar att sova någonannanstans förutom i min egen säng dessutom. 
Och inte bara det att jag inte tycker om det, utan att det väcker panik och ångest.
Blev ganska nyligen för andra gången diagnoserad med PTSD (posttraumatisk stresssyndrom)
Namnet länkar till Wikipedia. 

"En enkel förklaringsmodell av PTSD är klassisk betingning. Vid händelsen blir ett stort antal stimuli (exempelvis lukter, miljöer, uniformsklädda män, skarpa ljud) associerade till de starka negativa känslorna som upplevs under händelsen. När den drabbade senare möter någonting som påminner om händelsen så aktiveras dessa negativa känslor. Eftersom det är snarare regel än undantag att PTSD-drabbade undviker sådant som påminner om händelsen, så försvåras möjligheten att genom nya erfarenheter betinga om de inlärda associationerna." - Wikipedia.org

"Lyckligtvis" så är skogen en av dessa platser som är ett stimuli för min PTSD,
och detta utlöser, som det står ovan, en massa hemska känslor osv.
Får oftast också dessutom flashbacks och mardrömmar osv. 

Det spelar nog ingen roll hur mycket jag förklarar för folk som inte varit med om det, eller är diagnoserade själva,
kommer nog aldrig att förstå. 
Jag kan säga att det är den absolut hemskaste känslan i världen, när jag får den, 
jag kan säga att det känns som att hela universums kaos samlas
i ett utrymme alldeles för litet och sliter sönder
alla mina nervtrådar och tankebanor,
Men ändå så kommer folk aldrig att förstå.

Det är en känsla av hopplöshet, instängdhet, hjälplöshet och en känsla som

säger att jag kommer dö. 
Fast jag vet att det är ologiskt, och att jag inte kommer dö, och att känslan kommer gå över om jag 
bara "rider ut stormen", och att det faktiskt inte finns någonting att vara rädd för.
Men hur ska man kunna tänka logiskt och förstå att det inte är någon fara

när varenda muskel och nerv i kroppen skriker att du måste springa därifrån, du måste fly..
Du kommer dö..

Är det bara jag som får panik varje gång jag hör någon prata om studenten?
Alla är så jävla taggade, vilket jag kanske också är, men först och främst kommer ångesten.
Ångest över att det är så lite tid kvar och så mycket saker att göra, ångest över att det fanimig är slut snart

och att det riktiga livet börjar nu. 

Jag vill bara att tiden ska stanna ett tag så jag kan tänka igenom det som jag behöver tänka igenom

och så att jag hinner få allt gjort som jag behöver.

Jag vet ärligt inte vad som händer efter sommaren och det skrämmer mig. 
Så in i helvete mycket. 

Jobba? Plugga vidare?
Vilket skitarbete?
Kommer jag in på universitetet?
Hinner jag få alla skoluppgifter gjorda innan studenten? 

Massa tankar. 
Massa dåliga tankar också.

Varför i helvete kan jag aldrig nöja mig med det jag har och hur jag presterar?
Varför tänker jag alltid tankar som på ett eller annat sätt trycker ner mig själv?

Jag blir nog galen.

Idag är jag pissed off.
Pissed off på mig själv och pissed off på hela världen i övrigt.

Det är allt jag får ur mig för tillfället. Skulle väldigt gärna spy galla över allt och alla
men det är ingen idé eftersom jag innerst inne har mig själv att skylla och skulle ångra
mig om jag gjorde det.

Framtiden skrämmer mig. På riktigt. 

"Dom säger att;
You can't run away from your past
Men det är okej för
I just wanna hide from the future

Hur jag än vrider och vänder,
kan jag aldrig veta vad som händer.
Och det är det,
som skrämmer mig mest"

För mig har det alltid varit en form av terapi att skriva ner mina tankar och funderingar. Skrivs dom inte, pratas dem inte om så bygger det på inom mig och tillslut exploderar allt. Och vem vill det.

Jag har suttit och kollat igenom mina gamla texter som jag sparat. Usch. Det var så mycket man önskar att man glömt. Men allt finns där. Nerskrivet. Erkänt.

Idag har väl inte varit världens bästa dag (fast inte den värsta heller).
Jag har fastnat för mycket i tankar som jag inte borde och än en gång så påminner mina minnen mig om en förflutet som jag till viss del helst bara skulle vilja glömma.

Jag kan inte fly från mina minnen. Jag kan ändå inte heller acceptera dem. Jag försöker. Försöker förlåta mig själv för saker som inte borde ha gjorts och saker som inte borde ha yttrats. Förlåta mig själv för min ignoras och likgiltighet, att jag aldrig riktigt var där, förlåta mig själv för hur naiv jag varit, att jag sket i de som såg upp till mig och lärde dem att följa det destruktiva livet som jag valt och förlåta mig själv för att jag kastat ner andra i kemikalie-helvetet som ännu inte klarat sig upp. (mer mera, med mera).

Jag blir så frustrerad på mig själv. Varför kan jag inte bara fortsätta blicka framåt eftersom jag ändå aldrig kan lämna det förflutna?

Pass på det här för tillfället. Återkommer någongång.

Återigen kommer här ett ganska ointressant dystert inlägg som de flesta troligtvis kommer scrolla förbi. Men jag måste få skriva av mig för att reda ut mina tankar och dämpa ångesten. 

Jag har tappat lusten och motivationen till praktiskt taget allt. Jag undviker det mesta - att gå ut, gå till skolan, möta människor osv osv. Mitt liv har väl nästan alltid varit struligt och gått upp och ner. Men jag trodde, äntligen, att efter min senaste dåliga period att det skulle vara slut med skiten. Jag hade återigen tagit mig upp på benen, rett ut alla negativa tankar, fått hjälp, blivit psykiskt starkare och tåligare. Men återigen, som så många gånger förr, tog jag ut segern i förskott. 

Jag vill inte att folk ska tro att jag är någon psykiskt instabil deprimerad människa - för det är jag inte. Jag uppskattar allt jag har, jag är lycklig och trivs till stor del med hur mitt liv ser ut. Det är bara just nu med ångesten som tynger ner mig och gör att jag inte mår så bra som jag brukar och borde göra. 

Jag äter alldeles för lite och alldeles för sällan, jag sover dåligt då jag somnar runt kl 2 på natten, sover bra till ungefär klockan 4 och efter klockan fyra vaknar jag flera flera gånger. Allt som allt får jag väl i mig ett litet mål mat om dagen och ca 3-4 timmars sömn. Det funkar inte längden, det är jag väl medveten om. Men för att få aptiten och sömnen tillbaka måste jag ta itu med ångesten.

Och att bli kvitt ångesten är aldrig enkelt. Det är en lång process. Det finns inga mirakel-kurer/behandlingar som gör att du inom ett par minuter mår bättre och blivit av med ångesten. Alla mina tidigare "dåliga-perioder" har tagit mellan 6-12mån att ta mig ur, och det med intensiv behandling och möten flera gånger i veckan.

Denna gång kommer bli minst lika lång och jobbig. Men jag måste. Samtidigt oroar jag mig för att det ska ta för lång tid och att jag ska hinna gå in i väggen innan. För så känns det just nu. Jag vet varken ut eller in längre. Jag försöker varje dag undvika att tänka på ångesten för så fort jag gör det så kommer den. Jag försöker vara snäll, trevlig, må bra och inte släppa fram varken tårar eller aggression. Jag misslyckas ofta med det. 

Men det är sån jag är. Jag vill inte se mina nära lida pågrund av det jag går igenom. Därför är det så mycket lättare och mindre skuldsamt att hålla allt för mig själv, trots att jag vet att det inte är den bästa lösningen. Tillslut exploderar man och det blir då svårare att ta itu med allt på en gång än att göra det en liten bit i taget när det kommer. Jag försöker alltid vara någon jäkla superwoman som klarar allt, i högt tempo dessutom. Som inte har några problem själv och hellre hjälper alla andra, ständigt, med att reda ut deras problem. Jag skjuter gång på gång undan alla signaler som tyder på att jag måste stanna upp, tänka, reda ut saker och ting. Tillslut blir det så som det har blivit nu. Allt kommer på en gång som någon sorts kärnvapen-bomb som slår ut all logik, alla vettiga tankar och känslor och lämnar mig kvar som ett skal. 

Jag tror fan att jag har gått i terapi i nästan hela mitt liv. Iallafall sen 11-års ålder. Tiden där innan var bra, jag var liten, lycklig, ovetande om vad det verkliga livet handlar om och vilken ondska det finns hos människor. Allt sprack efter det. Den lilla bubbla som jag levde i, där jag trodde att allt är underbart och inget hemskt existerar, sprack och jag blev mer än väl införd i vad psykisk ohälsa är och vad människor är kapabla till. 

Jag kan inte räkna mina läkare, terapeuter, kuratorer eller psykologer på en hand, kanske inte ens två, som jag har haft i livet. Min senaste psykolog sa att jag troligtvis kommer ha dessa perioder då allt är åt helvete i hela mitt liv. Att så fort någonting händer, som andra människor skulle ta som dystra, men inte livsförstörande, skulle jag bryta ihop. Troligtvis så stämmer det också. 

Jag är en väldigt överanalyserande person. Jag överanalyserar allt och tänker konstant. Jag är också väldigt känslomässig, både på gott och ont kan man väl säga. Samtidigt så är jag väldigt empatisk. Jag har lätt för att sätta mig in i en annan människas situation, även det på gott och ont. Smärtan eller olyckan hos en av mina nära tar jag säkerligen värre på än vad de själva gör. Jag har alltid varit den som vill finnas där för andra, trösta, stötta. Samtidigt glömmer jag då bort mig själv. Jag glömmer bort att jag också måste ta hand om mig själv. Jag ska vara min egen bästa vän och vårda min hälsa. Något som jag allt för sällan tänker på eller gör. 

En av mina tidigare kuratorer försökte förklara för mig att jag först och främst måste ta hand om mig själv för att kunna ta hand om någon annan. Hon sa att om jag skulle sitta på ett flygplan med mitt barn och flygplanet skulle vara nära att krascha eller liknande och jag fick en enda syrgasmask. Vem skulle jag då sätta denna på? Mig själv eller barnet?. Självklar barnet!, svarade jag. Men då, sa hon, skulle du efter ett tag svimma av på grund av att du inte fick syre själv, och vem skulle då hjälpa barnet?. Då gick det upp för mig. Självklart måste jag själv få syre först för att klara att ta hand om barnet. Jag själv måste vara stark och må bra för att kunna hjälpa andra.

Typiskt nog så glömmer jag bort livsavgörande "fakta" som detta och återgår till mitt vanliga jag. Det är väl helt enkelt i min natur att vilja hjälpa andra människor som jag funderar på att plugga vidare till socionom. Jag vill hjälpa andra som mår dåligt psykiskt eller tar sig igenom ett trauma osv. Men hur ska jag klara det om jag inte mår bra själv? 

Samtidigt så är det rädslan för att gå in i väggen eller bli djupt deprimerad som föder min ångest. Inte föder som skapar den, utan mer som göder den, matar den, får den att växa. Jag minns inte vart jag läste eller vem som sa det någongång. Men ångesten är som en liten tiger bebis, den är absolut inte farlig. Men du matar den och matar den när du undviker det som ger dig ångest och tillslut är det en fullvuxen tiger som kan skada dig allvarligt. Det är det största problemet hos oss människor som lider av olika typer av ångest. Vi undviker de platser eller situationer som ger oss ångest och på så sätt blir vi mer rädda och ångestfyllda då vi gör denna situation eller plats mer farlig. 

Det problemet som jag har, som jag också fått förklarat och diagnoserat av min tidigare psykolog, är att min amygdala i hjärnan överreagerar. Amygdalan är ungefär lika stor som en nöt (minns inte vad den nöten heter, men inte de vanliga små utan de lite större som man äter under julen) och det är där som ångesten eller rättare sagt människans alarmsystem sitter. Alarmsystemet ska varna oss för farliga situationer och var helt livsavgörande för människan för flera hundra år sedan. Den väcker en stark reaktion i kroppen, pulsen höjs, adrenalin pumpar ut, hjärtat slår snabbare, musklerna spänns osv för att göra oss beredda på att slåss eller fly. Mitt alarmsystem är mycket känsligare än hos andra ”vanliga” människor. Mitt alarmsystem sänder ut dessa signaler då jag är i en situation eller på en plats där ingenting är farligt, där det inte finns någonting att vara rädd för och där jag absolut inte behöver vara beredd på att slåss eller fly.

Exempelvis så hade jag tidigare stora problem med att åka buss, det gick väl ibland med nöd och näppe om man säger så. Praktiskt taget varje gång jag åkte buss så fick jag en panikångestattack. Hjärtat slog snabbare, jag började svettas, skakade, fick panik och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö. Varenda gång. Jag vet inte riktigt varför just bussen var så farlig för mig, men antagligen på grund av det lilla utrymmet och att det oftast är så mycket människor på bussen. Om jag skulle behöva ”fly” från bussen så skulle det inte vara det enklaste.

Jag fick hjälp med detta och jag klarar idag att åka buss, mer eller mindre. Ibland händer det fortfarande att jag får lite ångest eller känner mig obekväm men jag klarar mig igenom det. Jag fick ett flertal olika taktiker och andnings-knep för att ta mig igenom ångesten och dessa var användbara.

Trots dessa knep så klarar jag inte av den ångesten jag har nu och det är en av sakerna som skrämmer mig. Ingenting som fungerade förut fungerar nu. Att göra olika andningsövningar, fokusera på vissa saker, ta ett långt varmt bad, läsa en bok, lyssna på musik eller köra yoga som tidigare fungerat har ingen effekt idag. Ibland funkar det väl lite, det blir lite lite bättre, men absolut inte så effektivt som det tidigare varit.

Jag är också rädd för att terapi inte kommer hjälpa tillräckligt mycket denna gång heller. Det är väl inte riktigt terapin som hjälpt tidigare heller, iallafall inte mot ångesten, utan det är helt enkelt att jag har hittat mina egna metoder och sedan väntat ut det. Jag vill nog helst inte påbörja någon medicinering igen, men måste jag enligt läkare så gör jag det iallafall.

Jag har tidigare gått på mediciner vid två olika tillfällen och dessa var under de djupaste depressionerna jag haft. Första medicinen jag åt var helt okej men både jag och läkaren var överens om att det inte var tillräckligt starkt. Jag valde sen att sluta med den och bara ägna mig åt terapin och tillslut blev det bättre.

Andra perioden jag åt medicin var jag inne i en mycket djupare depression och behövde därför en mycket starkare medicin. Medicinen jag fick då var enligt mig alldeles för stark men läkaren/psykologen höll inte med. Det var vad jag behövde. Under den perioden var jag praktiskt tagit som en zombie. Jag var inte längre deprimerad, men inte heller glad. Jag var nästan likgiltig. Jag sov dessutom konstant. Jag kunde somna i skolan och vakna upp en timma efter att skoldagen slutat och läraren fick sitta kvar och vänta på mig. Alla andra hade redan gått hem. Lärarna var alltid rädda för att jag typ dött för att det var helt omöjligt att väcka mig. Det spelade ingen roll om jag låg, satt eller stod – jag däckade. Detta var dessutom under hela årskurs 9 på högstadiet och det förvånar mig att jag ens fick betyg överhuvudtaget. Jag minns dock nästan ingenting av det året, jag var så jävla borta.


Shit, jag hade tänkt skriva typ några rader men det slutade med hur mycket text som helst. Jag är tveksam till att ni kommer läsa hela, men ni gör som ni vill. Detta är inte skrivet för er skull, utan för min egen.
Min blogg, min terapi – typ.

Ni får jätte gärna fråga något om det är någonting ni undrar över.

Har även fått numret till en kurator, trots att jag inte har mycket tro på att det kommer hjälpa fullt ut. Jag tänkte iallafall ringa henne och se vad hon har att säga. Det kan ju inte skadat direkt.

Utöver att ångesten påverkat skolan enorm negativt, så har det även påverkat mina familjemedlemmar mer och mer den senaste tiden. Jag är jäkligt lättirriterad. Jag blir arg för minsta lilla och börjar skrika osv. Jag skäms. Jag vill ju inte bete mig så mot dem, och trots att de förstår att jag inte menar någonting illa så vet jag att de blir förbannade för hur jag beter mig. Det är ju inte den här personen jag är egentligen! Det känns som att någon annan tagit över mig. Jag vet att det låter jävligt skumt. Men det här är inte jag!

(Håller tummarna för att jag får bra hjälp nu! Om jag bara hade kontaktat dem redan direkt när allt började igen så kanske det inte skulle gått så långt som det har gjort nu. Istället gick jag runt och hoppades på att det skulle gå över)

Skolan fungerar så jäkla dåligt nu. När jag väl klarar att ta mig dit så kan jag inte koncentrera mig. Känner mig så enormt korkad som inte klarar av att ta in den enklaste informationen och lösa simpla matematiska problem. Satt på lektionen idag och undrade om jag höll på att bli blind. Allt som stod på tavlan bara flöt ihop och jag kunde inte tyda vad som stod. Även när jag väl kunde läsa vad läraren hade skrivit så gick det inte in. Skrev fel, fick sudda, läsa om på nytt, skriva om, sudda.. osv osv.

Jag tar ju förfan snart studenten! Jag har inte tid med ångest eller nedstämdhet eller början av nån jäkla depression. Jag måste fokusera all min kraft på att få skolan att fungera, men som alla säger så kommer min egna hälsa och hur jag mår först, men jag kan inte prioritera så.

De flesta mornar vill jag bara dra täcket över huvudet och hoppas på att allt försvinner. Bara glömma, om så bara för en minut vill jag glömma ångest, smärtor, att sitta och skaka hejdlöst hur länge som helst, känslan av att jag kommer dö eller bli galen.

Jag hade inte ens tänkt skriva det här inlägget, hade inte tänkt skriva någonting personligt överhuvudtaget egentligen. För rädslan av att bekanta, klasskamrater osv ska läsa, döma, komma med sina jäkla fördomar.
Men från och med nu så skiter jag fullständigt i det.
Jag har väl rätten att skriva om exakt vad jag vill i min egna blogg. Och om folk är så idiotiska att dom snackar skit och dömer mig för mina svårigheter så vet jag att de är personer som jag inte vill ha någonting att göra med - alls.

Jag har varit med om mycket skit och jag kämpar fortfarande mot vissa svårigheter och diverse psykiska "problem".
Men det gör mig inte ett dugg sämre än dig.  

Du är inte välkommen här längre. Det är sista gången vi tolererar idiotiska saker du gör.