Som jag skrev i mitt inlägg innan jag åkte så

var jag orolig för hur det skulle bli i helgen,

dels på grund av begravningen och att vi skulle bli tvungna att bo tillsammans så

många (13st var vi).
Men faktiskt så gick allt mycket bättre än väntat.
Vi hade roligt tillsammans, solade, sköt luftgevär, spelade kort med mera.
Jag måste säga att jag har kommit mycket närmare mina kusiner nu

och att jag är glad över den helgen vi fick tillsammans.

Begravningen, å andra sidan, var oerhört hemsk.
En halvtimme innan begravningen skulle börja fick vi möjligheten att titta på morfar en sista gång,

vilket jag redan bestämt mig för att göra för att jag kände att jag var tvungen.
När min pappa gick bort blev det verkligt mycket snabbare att han var borta

eftersom vi träffades så ofta och sen tillslut inte kunde ses alls gjorde det lättare att förstå

att han verkligen var död. 
Med morfar var det annorlunda, vi sågs sällan och pratades vid sällan,

iallafall han & jag. 
Därför kände jag mig tvungen att se honom död för att verkligen förstå att han var borta.
Det var det värsta jag någonsin sett!
Eftersom att han legat död i flera dagar innan han hittades hade hans kropp förändrats

så mycket och var inte alls i ett bra skick vilket gjorde att dom hade plastat in hela kroppen och huvudet

i vit plast och tejpat runt halsen.
Han såg ut som en mumie!
När pappa gick bort fick vi se hans kropp på riktigt, alltså

ansiktet osv och han såg så fridfull ut.
Det värsta med att se pappa var att jag gjorde misstaget att pussa han på pannan,

utan att jag tänkte mig för. 
Jag fick en chock.. Min pappa som alltid var så varm och kärleksfull

låg där nu ISKALL.. livlös..
Men detta var fan värre.
Att se morfars kropp sådär, med plast över hela kroppen och ansiktet - usch och fy..
Men jag ångrar faktiskt inte att jag valde att titta på honom,

jag behövde verkligen det trots att det inte var en vacker syn.

Jag måste börja uppskatta livet och mina nära och kära mer.
Jag kan inte längre ta för givet att dom alltid kommer finnas

för en dag så tas dom ifrån mig,

och jag vill aldrig aldrig någonsin mer behöva ångra att jag inte uppskattat någon

eller tagit mig tid till att umgås och visa hur mycket personen betyder för mig.

Att leva och veta att en person som jag tagit för givet,

som jag inte lärt känna på riktigt fast jag borde,

som jag inte hört av mig till eller tänkt på så ofta,

plötsligt gick bort utan att jag fick säga till honom att

- det, är någonsin som jag aldrig kommer glömma

eller göra samma misstag igen.

Det är något jag ångrar,

jag kan inte minnas att jag NÅGONSIN sagt till min morfar att jag älskade honom,
men det gör och gjorde jag.

Jag älskar dig ♥