Vet inte riktigt vad jag ska skriva..
satt och tänkte på gamla tider, gamla minnen och 
folk som fanns i mitt liv förut som inte längre finns kvar,
gammal vänskap & gammal kärlek.

Jag vet inte längre vart ni håller hus,
eller om ni ens lever idag.
så jävla mycket tid som spenderades tillsammans,
meningar som "du&jag mot världen" som inte betyder
ett piss idag. 
_______________________________________________________________________

Ett inlägg ur en vän's blogg:

"Mammas pojke flyttade hem igen.
Hem till sin mamma som knappt kunnat ta hand om sig själv,
bort ifrån sin pappa som inte förstod att man inte kan slå sin son.
Bort från kompisar som hellre såg honom som misslyckad än som någon att hjälpa.
Så nu sitter han där. Så infekterad i armen att han varit tvungen att skjuta in det i benet istället.
Han vågar inte vända sig till sjukhuset för de kommer att sätta honom på avgiftning.
Han vågar inte vara ensam bland alla alkoholister och pundare.
Vart finns rädda barnen? Vart finns socialen?
Han har bett om en plats på behandlingshem men de har inte tid för honom.
Han har ingenstans att sova och hans flickvän tog sig ifrån honom, räddade sig bort från honom.
Den som han kallat sin bästa vän genom alla dessa år hör inte av sig till honom, vill inte träffa honom. 
Hela natten har han skakat, drömt madrömmar, frossat och kallsvettats.
Jag har hållt hans hand, när det tryckt över bröstkorgen på honom.
Jag har hållt om honom när han knappt kunnat andas.

"Valde jag det här livet?" frågar han och ser på mig med blåa söndergråtna ögon.
Han kan inte fokusera sin blick i mina ögon men han vet att jag ser ner på honom,
från mina höga lyckade hästar.
Jag trycker hans hand hårdare och svarar nej.
"Du gjorde dina val efter dina förutsättningar." "
___________________________________________________________________

Hans flickvän, som räddade sig ifrån honom, är jag..
Första gången jag läste det inlägget i hennes blogg,
som är döpt Mammas pojke,
var jag så förbaskat nära till att gråta.
Jag kan inte förklara hur det känns att veta hur hans liv ser ut nu,
och jag vet att jag inte borde men på något sätt
så skyller jag en del av det på mig själv.
Jag försökte, försökte så jäkla mycket som jag hade ork till just då,
att bland mina egna problem, ångest och depressioner.
Tillslut kunde jag inte mer,
jag hade hållit på med skiten för länge och jag ville lägga ner,
jag ville ha ett vanligt liv där jag slapp bedöva mig med
alkohol och droger för att kunna må bra.
Tyvärr ville Han annat, eller ville är nog inte rätt ord 
- han kunde inte annat.
Efter tre år tillsammans, oskiljaktiga, försvann Han
och jag var tvungen att bygga upp mig själv på nytt, utan Honom.
"Det var lika bra", sa alla.
Men för mig var den tiden ett helvete.
Jag visste inte annat, det var så längesen jag levt på ett annat
sätt att jag kände mig som ett nyfött spädbarn som precis
skulle lära sig att gå.  
Hela min vänskapskrets hade försvunnit sen det blev Han & jag,
mina vänner kunde inte tolerera att jag började med skiten igen
trots att jag precis blivit ren innan jag träffade honom.
Så jag stod där, ensam..
Min familj hade jag såklart
(världens bästa dessutom)
men det var inte samma sak.
Jag hatade mig själv för det jag gjort mot dom,
alla svek & besvikelser, lögner.. all skit.
Jag ville ju det här, fan.. jag ville ju bli ren
så hur fan kunde jag ta mig rätten att må så skit
och tycka synd om mig själv när jag väl fått det jag ville? 
Han var priset för att jag skulle bli ren,
och jag lät honom gå,
det var HANS val, men jag lät honom gå..

Fan, jag vet inte vad jag ska skriva,
så jäkla mycket känslor & tankar nu..

Jag vet inte hur det är med Honom idag, om Han är ren, hemlös, sitter på behandlingshem

eller hur hans liv är nu.
Senast jag hörde någonting så var Han i stockholm - fortfarande inte ren..

De flesta av mina vänner säger att jag inte borde bry mig,
Han skadade mig, visst, på vissa sätt gjorde Han det.
Men det var inte alltid dåligt, vi hade våra underbara stunder vi också,
då vi mådde bra
(eller lurade oss själva att vi gjorde det)
Jag vet faktiskt inte vad som väger tyngst,
det negativa eller det positiva
antagligen det positiva annars hade jag nog inte suttit och skrivit detta nu.
Men psykiska vissa saker sitter kvar än idag,
jag litar inte på män, eller folk överhuvudtaget,
och jag har svårt att låta folk komma nära inpå mig

Jag vill bara att hans liv ska se bra ut,
såsom mitt gör nu. 
Jag trivs med mitt liv, jag är ren, jag har världens underbaraste fästman. 

Kanske ses vi någon gång i framtiden

- att du är lycklig.
Du förtjänar det, för jag vet vilken 
person du är innerst inne trots det beteende som drogerna har gett dig. 
Du är en bra person, det är du.
Och jag vet att du kan lyckas med ditt liv,
bara du ger dig fan på det och får det stödet du behöver.


Shit