Den 23:e december lämnade du oss. 
Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta. 
Min käre bror, 20år gammal blev du
och detta var så väntat och samtidigt så oväntat på samma gång. 

Vi alla visste att du skulle lämna oss tidigare, men att det skulle ske
redan nu hade vi inte en aning om. 

Jag har redan varit med om min beskärda del av dödsfall 
och det blir likadant varje gång. 
Först ilskan över att personen lämnat oss, 
en ilska så stark att man inte vet vad man ska ta sig till. 
Sen sorgen och förnekelsen, att vi inte vågar tro på att det har hänt
och försöker blunda för att vi på något sätt tror att om vi inte pratar om det
eller gråter ut så kanske du kommer tillbaks. 
Samtidigt kommer ångern. 
Man ångrar att man inte pratade med dig mer och träffade dig oftare,
att man nästan tog dig för givet.
Man ångrar allt man inte sa och gjorde. 

Varje gång någon nära mig dör så tänker jag att nu ska
jag tamejfan inte ta någon för givet för man märker hur kort livet är
och att någon kan gå bort utan att man visat honom/henne hur mycket
han/hon betyder för en. 

Jag hoppas verkligen att du visste Robin, älskade bror, hur mycket jag älskar dig
och att jag skulle gått genom eld och vatten för din skull.
Att jag alltid fanns här för dig, bara ett telefonsamtal bort. 
Jag hoppas att du visste hur mycket jag uppskattade dig för att du alltid,
oavsett tidpunkt på dygnet och hur upptagen du än var, 
hjälpte mig med diverse datorhaverier som program och allt 
jag nu kunde tänkas behöva hjälp med. 

Det känns så overkligt att du är borta. 
Jag minns förra julen när du var här och tog iväg mig ensides
för att ge mig en julklapp och jag kände mig dum för att jag inte köpt någonting till dig. 

Jag kommer aldrig glömma alla gånger du berättade för mig
hur mycket jag betyder för dig och hur du tackade mig för att jag alltid
i vått och torrt hjälpte dig när du var yngre. 
Jag kommer aldrig glömma hur ofta du sa att jag var din bästa syster
och att du älskade mig. 

Jag har så många minnen med dig, älskade, saknade bror. 
Hur jag och andra turades om att dra dig i rullstolen när vi skulle ut 
på äventyr i skogen. När vi besökte spökhus och kämpade med 
att knuffa rullstolen över alla rötter och träd som blockerade vägarna i skogen.
Ack så tungt det var - men det gick ändå. 

Jag minns att det alltid var du och jag när vi var yngre. 
Vi planerade dumma hyss som aldrig blev av, men vi satt ändå
i flera dagar och planerade allt i minsta detalj. 
Hur vi skulle busa med Timmy, haha. 

Jag minns när du snodde hembränt av din mamma och 
ciggaretter från min mamma och din pappa. 
Sen stod vi där på uppfarten till sommarstugan sent på kvällarna
och rökte och drack. Fick skrattattacker och tittade upp i himlen
när allt snurrade pågrund av nikotinet och alkoholen. 

Jag minns att vi aldrig tjallade på varandra när en av oss åkte
dit för någonting vi båda gjort. 
Vi sa aldrig ett ljud och tackade varandra efteråt. 

Det var alltid Du&Jag. 

Jag saknar dig. Och älskar dig. 
Och tänker på dig varje dag. 
Denna jul blev inte som vi tänkte oss,
men vi försökte göra vårt bästa för att ha kul ändå 
- för vi vet att du hade velat det. 


Jag och Du - Julen 2010