Återigen kommer här ett ganska ointressant dystert inlägg som de flesta troligtvis kommer scrolla förbi. Men jag måste få skriva av mig för att reda ut mina tankar och dämpa ångesten. 

Jag har tappat lusten och motivationen till praktiskt taget allt. Jag undviker det mesta - att gå ut, gå till skolan, möta människor osv osv. Mitt liv har väl nästan alltid varit struligt och gått upp och ner. Men jag trodde, äntligen, att efter min senaste dåliga period att det skulle vara slut med skiten. Jag hade återigen tagit mig upp på benen, rett ut alla negativa tankar, fått hjälp, blivit psykiskt starkare och tåligare. Men återigen, som så många gånger förr, tog jag ut segern i förskott. 

Jag vill inte att folk ska tro att jag är någon psykiskt instabil deprimerad människa - för det är jag inte. Jag uppskattar allt jag har, jag är lycklig och trivs till stor del med hur mitt liv ser ut. Det är bara just nu med ångesten som tynger ner mig och gör att jag inte mår så bra som jag brukar och borde göra. 

Jag äter alldeles för lite och alldeles för sällan, jag sover dåligt då jag somnar runt kl 2 på natten, sover bra till ungefär klockan 4 och efter klockan fyra vaknar jag flera flera gånger. Allt som allt får jag väl i mig ett litet mål mat om dagen och ca 3-4 timmars sömn. Det funkar inte längden, det är jag väl medveten om. Men för att få aptiten och sömnen tillbaka måste jag ta itu med ångesten.

Och att bli kvitt ångesten är aldrig enkelt. Det är en lång process. Det finns inga mirakel-kurer/behandlingar som gör att du inom ett par minuter mår bättre och blivit av med ångesten. Alla mina tidigare "dåliga-perioder" har tagit mellan 6-12mån att ta mig ur, och det med intensiv behandling och möten flera gånger i veckan.

Denna gång kommer bli minst lika lång och jobbig. Men jag måste. Samtidigt oroar jag mig för att det ska ta för lång tid och att jag ska hinna gå in i väggen innan. För så känns det just nu. Jag vet varken ut eller in längre. Jag försöker varje dag undvika att tänka på ångesten för så fort jag gör det så kommer den. Jag försöker vara snäll, trevlig, må bra och inte släppa fram varken tårar eller aggression. Jag misslyckas ofta med det. 

Men det är sån jag är. Jag vill inte se mina nära lida pågrund av det jag går igenom. Därför är det så mycket lättare och mindre skuldsamt att hålla allt för mig själv, trots att jag vet att det inte är den bästa lösningen. Tillslut exploderar man och det blir då svårare att ta itu med allt på en gång än att göra det en liten bit i taget när det kommer. Jag försöker alltid vara någon jäkla superwoman som klarar allt, i högt tempo dessutom. Som inte har några problem själv och hellre hjälper alla andra, ständigt, med att reda ut deras problem. Jag skjuter gång på gång undan alla signaler som tyder på att jag måste stanna upp, tänka, reda ut saker och ting. Tillslut blir det så som det har blivit nu. Allt kommer på en gång som någon sorts kärnvapen-bomb som slår ut all logik, alla vettiga tankar och känslor och lämnar mig kvar som ett skal. 

Jag tror fan att jag har gått i terapi i nästan hela mitt liv. Iallafall sen 11-års ålder. Tiden där innan var bra, jag var liten, lycklig, ovetande om vad det verkliga livet handlar om och vilken ondska det finns hos människor. Allt sprack efter det. Den lilla bubbla som jag levde i, där jag trodde att allt är underbart och inget hemskt existerar, sprack och jag blev mer än väl införd i vad psykisk ohälsa är och vad människor är kapabla till. 

Jag kan inte räkna mina läkare, terapeuter, kuratorer eller psykologer på en hand, kanske inte ens två, som jag har haft i livet. Min senaste psykolog sa att jag troligtvis kommer ha dessa perioder då allt är åt helvete i hela mitt liv. Att så fort någonting händer, som andra människor skulle ta som dystra, men inte livsförstörande, skulle jag bryta ihop. Troligtvis så stämmer det också. 

Jag är en väldigt överanalyserande person. Jag överanalyserar allt och tänker konstant. Jag är också väldigt känslomässig, både på gott och ont kan man väl säga. Samtidigt så är jag väldigt empatisk. Jag har lätt för att sätta mig in i en annan människas situation, även det på gott och ont. Smärtan eller olyckan hos en av mina nära tar jag säkerligen värre på än vad de själva gör. Jag har alltid varit den som vill finnas där för andra, trösta, stötta. Samtidigt glömmer jag då bort mig själv. Jag glömmer bort att jag också måste ta hand om mig själv. Jag ska vara min egen bästa vän och vårda min hälsa. Något som jag allt för sällan tänker på eller gör. 

En av mina tidigare kuratorer försökte förklara för mig att jag först och främst måste ta hand om mig själv för att kunna ta hand om någon annan. Hon sa att om jag skulle sitta på ett flygplan med mitt barn och flygplanet skulle vara nära att krascha eller liknande och jag fick en enda syrgasmask. Vem skulle jag då sätta denna på? Mig själv eller barnet?. Självklar barnet!, svarade jag. Men då, sa hon, skulle du efter ett tag svimma av på grund av att du inte fick syre själv, och vem skulle då hjälpa barnet?. Då gick det upp för mig. Självklart måste jag själv få syre först för att klara att ta hand om barnet. Jag själv måste vara stark och må bra för att kunna hjälpa andra.

Typiskt nog så glömmer jag bort livsavgörande "fakta" som detta och återgår till mitt vanliga jag. Det är väl helt enkelt i min natur att vilja hjälpa andra människor som jag funderar på att plugga vidare till socionom. Jag vill hjälpa andra som mår dåligt psykiskt eller tar sig igenom ett trauma osv. Men hur ska jag klara det om jag inte mår bra själv? 

Samtidigt så är det rädslan för att gå in i väggen eller bli djupt deprimerad som föder min ångest. Inte föder som skapar den, utan mer som göder den, matar den, får den att växa. Jag minns inte vart jag läste eller vem som sa det någongång. Men ångesten är som en liten tiger bebis, den är absolut inte farlig. Men du matar den och matar den när du undviker det som ger dig ångest och tillslut är det en fullvuxen tiger som kan skada dig allvarligt. Det är det största problemet hos oss människor som lider av olika typer av ångest. Vi undviker de platser eller situationer som ger oss ångest och på så sätt blir vi mer rädda och ångestfyllda då vi gör denna situation eller plats mer farlig. 

Det problemet som jag har, som jag också fått förklarat och diagnoserat av min tidigare psykolog, är att min amygdala i hjärnan överreagerar. Amygdalan är ungefär lika stor som en nöt (minns inte vad den nöten heter, men inte de vanliga små utan de lite större som man äter under julen) och det är där som ångesten eller rättare sagt människans alarmsystem sitter. Alarmsystemet ska varna oss för farliga situationer och var helt livsavgörande för människan för flera hundra år sedan. Den väcker en stark reaktion i kroppen, pulsen höjs, adrenalin pumpar ut, hjärtat slår snabbare, musklerna spänns osv för att göra oss beredda på att slåss eller fly. Mitt alarmsystem är mycket känsligare än hos andra ”vanliga” människor. Mitt alarmsystem sänder ut dessa signaler då jag är i en situation eller på en plats där ingenting är farligt, där det inte finns någonting att vara rädd för och där jag absolut inte behöver vara beredd på att slåss eller fly.

Exempelvis så hade jag tidigare stora problem med att åka buss, det gick väl ibland med nöd och näppe om man säger så. Praktiskt taget varje gång jag åkte buss så fick jag en panikångestattack. Hjärtat slog snabbare, jag började svettas, skakade, fick panik och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö. Varenda gång. Jag vet inte riktigt varför just bussen var så farlig för mig, men antagligen på grund av det lilla utrymmet och att det oftast är så mycket människor på bussen. Om jag skulle behöva ”fly” från bussen så skulle det inte vara det enklaste.

Jag fick hjälp med detta och jag klarar idag att åka buss, mer eller mindre. Ibland händer det fortfarande att jag får lite ångest eller känner mig obekväm men jag klarar mig igenom det. Jag fick ett flertal olika taktiker och andnings-knep för att ta mig igenom ångesten och dessa var användbara.

Trots dessa knep så klarar jag inte av den ångesten jag har nu och det är en av sakerna som skrämmer mig. Ingenting som fungerade förut fungerar nu. Att göra olika andningsövningar, fokusera på vissa saker, ta ett långt varmt bad, läsa en bok, lyssna på musik eller köra yoga som tidigare fungerat har ingen effekt idag. Ibland funkar det väl lite, det blir lite lite bättre, men absolut inte så effektivt som det tidigare varit.

Jag är också rädd för att terapi inte kommer hjälpa tillräckligt mycket denna gång heller. Det är väl inte riktigt terapin som hjälpt tidigare heller, iallafall inte mot ångesten, utan det är helt enkelt att jag har hittat mina egna metoder och sedan väntat ut det. Jag vill nog helst inte påbörja någon medicinering igen, men måste jag enligt läkare så gör jag det iallafall.

Jag har tidigare gått på mediciner vid två olika tillfällen och dessa var under de djupaste depressionerna jag haft. Första medicinen jag åt var helt okej men både jag och läkaren var överens om att det inte var tillräckligt starkt. Jag valde sen att sluta med den och bara ägna mig åt terapin och tillslut blev det bättre.

Andra perioden jag åt medicin var jag inne i en mycket djupare depression och behövde därför en mycket starkare medicin. Medicinen jag fick då var enligt mig alldeles för stark men läkaren/psykologen höll inte med. Det var vad jag behövde. Under den perioden var jag praktiskt tagit som en zombie. Jag var inte längre deprimerad, men inte heller glad. Jag var nästan likgiltig. Jag sov dessutom konstant. Jag kunde somna i skolan och vakna upp en timma efter att skoldagen slutat och läraren fick sitta kvar och vänta på mig. Alla andra hade redan gått hem. Lärarna var alltid rädda för att jag typ dött för att det var helt omöjligt att väcka mig. Det spelade ingen roll om jag låg, satt eller stod – jag däckade. Detta var dessutom under hela årskurs 9 på högstadiet och det förvånar mig att jag ens fick betyg överhuvudtaget. Jag minns dock nästan ingenting av det året, jag var så jävla borta.


Shit, jag hade tänkt skriva typ några rader men det slutade med hur mycket text som helst. Jag är tveksam till att ni kommer läsa hela, men ni gör som ni vill. Detta är inte skrivet för er skull, utan för min egen.
Min blogg, min terapi – typ.

Ni får jätte gärna fråga något om det är någonting ni undrar över.