Har även fått numret till en kurator, trots att jag inte har mycket tro på att det kommer hjälpa fullt ut. Jag tänkte iallafall ringa henne och se vad hon har att säga. Det kan ju inte skadat direkt.

Utöver att ångesten påverkat skolan enorm negativt, så har det även påverkat mina familjemedlemmar mer och mer den senaste tiden. Jag är jäkligt lättirriterad. Jag blir arg för minsta lilla och börjar skrika osv. Jag skäms. Jag vill ju inte bete mig så mot dem, och trots att de förstår att jag inte menar någonting illa så vet jag att de blir förbannade för hur jag beter mig. Det är ju inte den här personen jag är egentligen! Det känns som att någon annan tagit över mig. Jag vet att det låter jävligt skumt. Men det här är inte jag!

(Håller tummarna för att jag får bra hjälp nu! Om jag bara hade kontaktat dem redan direkt när allt började igen så kanske det inte skulle gått så långt som det har gjort nu. Istället gick jag runt och hoppades på att det skulle gå över)

Skolan fungerar så jäkla dåligt nu. När jag väl klarar att ta mig dit så kan jag inte koncentrera mig. Känner mig så enormt korkad som inte klarar av att ta in den enklaste informationen och lösa simpla matematiska problem. Satt på lektionen idag och undrade om jag höll på att bli blind. Allt som stod på tavlan bara flöt ihop och jag kunde inte tyda vad som stod. Även när jag väl kunde läsa vad läraren hade skrivit så gick det inte in. Skrev fel, fick sudda, läsa om på nytt, skriva om, sudda.. osv osv.

Jag tar ju förfan snart studenten! Jag har inte tid med ångest eller nedstämdhet eller början av nån jäkla depression. Jag måste fokusera all min kraft på att få skolan att fungera, men som alla säger så kommer min egna hälsa och hur jag mår först, men jag kan inte prioritera så.

De flesta mornar vill jag bara dra täcket över huvudet och hoppas på att allt försvinner. Bara glömma, om så bara för en minut vill jag glömma ångest, smärtor, att sitta och skaka hejdlöst hur länge som helst, känslan av att jag kommer dö eller bli galen.

Jag hade inte ens tänkt skriva det här inlägget, hade inte tänkt skriva någonting personligt överhuvudtaget egentligen. För rädslan av att bekanta, klasskamrater osv ska läsa, döma, komma med sina jäkla fördomar.
Men från och med nu så skiter jag fullständigt i det.
Jag har väl rätten att skriva om exakt vad jag vill i min egna blogg. Och om folk är så idiotiska att dom snackar skit och dömer mig för mina svårigheter så vet jag att de är personer som jag inte vill ha någonting att göra med - alls.

Jag har varit med om mycket skit och jag kämpar fortfarande mot vissa svårigheter och diverse psykiska "problem".
Men det gör mig inte ett dugg sämre än dig.