Är det bara jag som får panik varje gång jag hör någon prata om studenten?
Alla är så jävla taggade, vilket jag kanske också är, men först och främst kommer ångesten.
Ångest över att det är så lite tid kvar och så mycket saker att göra, ångest över att det fanimig är slut snart

och att det riktiga livet börjar nu. 

Jag vill bara att tiden ska stanna ett tag så jag kan tänka igenom det som jag behöver tänka igenom

och så att jag hinner få allt gjort som jag behöver.

Jag vet ärligt inte vad som händer efter sommaren och det skrämmer mig. 
Så in i helvete mycket. 

Jobba? Plugga vidare?
Vilket skitarbete?
Kommer jag in på universitetet?
Hinner jag få alla skoluppgifter gjorda innan studenten? 

Massa tankar. 
Massa dåliga tankar också.

Varför i helvete kan jag aldrig nöja mig med det jag har och hur jag presterar?
Varför tänker jag alltid tankar som på ett eller annat sätt trycker ner mig själv?

Jag blir nog galen.