Fuck you
Oavsett hur mycket du försöker och oavsett hur mycket skit du snackar
så kommer du inte kunna förändra ett jävla skit.
Försök splittra oss, som du alltid försökt,
men du har bara splittrat din egen familj hittills.
Du borde vara glad för hans skull,
du borde le åt det faktum att han är lycklig.
Helgen + Begravningen
Som jag skrev i mitt inlägg innan jag åkte så
var jag orolig för hur det skulle bli i helgen,
dels på grund av begravningen och att vi skulle bli tvungna att bo tillsammans så
många (13st var vi).
Men faktiskt så gick allt mycket bättre än väntat.
Vi hade roligt tillsammans, solade, sköt luftgevär, spelade kort med mera.
Jag måste säga att jag har kommit mycket närmare mina kusiner nu
Men faktiskt så gick allt mycket bättre än väntat.
Vi hade roligt tillsammans, solade, sköt luftgevär, spelade kort med mera.
Jag måste säga att jag har kommit mycket närmare mina kusiner nu
och att jag är glad över den helgen vi fick tillsammans.
Begravningen, å andra sidan, var oerhört hemsk.
En halvtimme innan begravningen skulle börja fick vi möjligheten att titta på morfar en sista gång,
Begravningen, å andra sidan, var oerhört hemsk.
En halvtimme innan begravningen skulle börja fick vi möjligheten att titta på morfar en sista gång,
vilket jag redan bestämt mig för att göra för att jag kände att jag var tvungen.
När min pappa gick bort blev det verkligt mycket snabbare att han var borta
När min pappa gick bort blev det verkligt mycket snabbare att han var borta
eftersom vi träffades så ofta och sen tillslut inte kunde ses alls gjorde det lättare att förstå
att han verkligen var död.
Med morfar var det annorlunda, vi sågs sällan och pratades vid sällan,
Med morfar var det annorlunda, vi sågs sällan och pratades vid sällan,
iallafall han & jag.
Därför kände jag mig tvungen att se honom död för att verkligen förstå att han var borta.
Det var det värsta jag någonsin sett!
Eftersom att han legat död i flera dagar innan han hittades hade hans kropp förändrats
Därför kände jag mig tvungen att se honom död för att verkligen förstå att han var borta.
Det var det värsta jag någonsin sett!
Eftersom att han legat död i flera dagar innan han hittades hade hans kropp förändrats
så mycket och var inte alls i ett bra skick vilket gjorde att dom hade plastat in hela kroppen och huvudet
i vit plast och tejpat runt halsen.
Han såg ut som en mumie!
När pappa gick bort fick vi se hans kropp på riktigt, alltså
Han såg ut som en mumie!
När pappa gick bort fick vi se hans kropp på riktigt, alltså
ansiktet osv och han såg så fridfull ut.
Det värsta med att se pappa var att jag gjorde misstaget att pussa han på pannan,
Det värsta med att se pappa var att jag gjorde misstaget att pussa han på pannan,
utan att jag tänkte mig för.
Jag fick en chock.. Min pappa som alltid var så varm och kärleksfull
Jag fick en chock.. Min pappa som alltid var så varm och kärleksfull
låg där nu ISKALL.. livlös..
Men detta var fan värre.
Att se morfars kropp sådär, med plast över hela kroppen och ansiktet - usch och fy..
Men jag ångrar faktiskt inte att jag valde att titta på honom,
Men detta var fan värre.
Att se morfars kropp sådär, med plast över hela kroppen och ansiktet - usch och fy..
Men jag ångrar faktiskt inte att jag valde att titta på honom,
jag behövde verkligen det trots att det inte var en vacker syn.
Jag måste börja uppskatta livet och mina nära och kära mer.
Jag kan inte längre ta för givet att dom alltid kommer finnas
Jag måste börja uppskatta livet och mina nära och kära mer.
Jag kan inte längre ta för givet att dom alltid kommer finnas
för en dag så tas dom ifrån mig,
och jag vill aldrig aldrig någonsin mer behöva ångra att jag inte uppskattat någon
eller tagit mig tid till att umgås och visa hur mycket personen betyder för mig.
Att leva och veta att en person som jag tagit för givet,
Att leva och veta att en person som jag tagit för givet,
som jag inte lärt känna på riktigt fast jag borde,
som jag inte hört av mig till eller tänkt på så ofta,
plötsligt gick bort utan att jag fick säga till honom att
Jag älskade honom
- det, är någonsin som jag aldrig kommer glömma
eller göra samma misstag igen.
Det är något jag ångrar,
jag kan inte minnas att jag NÅGONSIN sagt till min morfar att jag älskade honom,
men det gör och gjorde jag.
Jag älskar dig ♥
men det gör och gjorde jag.
Jag älskar dig ♥
Begravning
Idag har jag gjort typ ABSOLUT INGENTING,
bara tagit det lugnt och förberett mig inför morgondagen.
Imorgon åker familjen till vår sommarstuga i Dalarna/Borlänge
bara tagit det lugnt och förberett mig inför morgondagen.
Imorgon åker familjen till vår sommarstuga i Dalarna/Borlänge
för på fredag hålls morfars begravning där ♥
Vi kommer vara 12PERSONER intryckta i stugan
och jag får panik bara jag tänker på det!
Ni som känner mig vet kanske att jag är folkskygg,
Ni som känner mig vet kanske att jag är folkskygg,
det var värre förut men det är fortfarande inte borta.
En tid kunde jag knappt åka buss eller gå på stan utan att få panikångestattacker
En tid kunde jag knappt åka buss eller gå på stan utan att få panikångestattacker
och när det är för mycket folk omkring mig flyr jag.
Vi får la se hur det går, men jag hoppas på det bästa såklart!!
Nu har jag inte känt mig nedstämd på ett tag pga morfars bortgång
Vi får la se hur det går, men jag hoppas på det bästa såklart!!
Nu har jag inte känt mig nedstämd på ett tag pga morfars bortgång
men jag vet att begravningen kommer vara rena rama helvetet,
usch..
Rest in Peace
Kära Morfar
♥
Bloggpaus
Jag kommer inte blogga på ett tag framöver av personliga skäl,
kan inte skriva varför ÄN
Jag kommer även missa skolan & troligvis skolavslutningen
beroende på hur mycket ork jag har
Jag vill så gärna bara skriva av mig,
men jag KAN inte, jag FÅR inte..
Ångest
Jag har en sån sjuk ångest just nu,
nästan nära till en panikångestattack
och allt pga massa jäkla plugg som måste bli klart.
Pratade nyss med engelska läraren om American History X uppsatsen
Pratade nyss med engelska läraren om American History X uppsatsen
och han sa att jag hade mycket kvar att göra,
troligtvis ska det vara klart på onsdag,
alltså blir det två dagar konstant pluggande om jag ens hinner klart..
Har dessutom ett stort hemprov att skriva som ska vara klart
troligtvis ska det vara klart på onsdag,
alltså blir det två dagar konstant pluggande om jag ens hinner klart..
Har dessutom ett stort hemprov att skriva som ska vara klart
tills på torsdag som jag hittills knappt börjat med.
Ångest är nog den värsta känslan jag vet,
Ångest är nog den värsta känslan jag vet,
speciellt när det övergår i panikångestattacker
och jag känner att det är något som inte plugg/skola borde ge mig.
Det kanske är töntigt att få så stark ångest över plugg
Det kanske är töntigt att få så stark ångest över plugg
men fan.. jag vet inte..
Jag känner mig stressad i hela kroppen
Jag känner mig stressad i hela kroppen
och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till,
allt bara kastas på mina axlar
Wounds
"It has been said that time heals all wounds. I do not agree.
The wounds remain.
In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue, and the pain lessens,
but it is never gone."
- Rose Kennedy
The wounds remain.
In time, the mind, protecting its sanity, covers them with scar tissue, and the pain lessens,
but it is never gone."
- Rose Kennedy
Typ.. Key west
Jag kom precis hem från skolan och en liten runda på stan,
nu dricker jag kaffe & glor lite tv :)
Funderar på om jag ska städa ur garderoben idag,
det är så himla fullt & massa skit att slänga
Jag borde nog egentligen vänta till helgen eftersom det tar sån tid,
får se hur det blir :)
Jag ber om ursäkt för mitt cp inlägg igår,
jag vet inte riktigt om jag delade med mig för mycket,
mer än jag kanske känner att jag hade velat
men jag var tvungen att skriva om det eftersom
jag knappt pratat om det ordentligt.
I skolan tittade vi på en film som hette "Typ.. Key West"
som handlade om droger & en kille som dog av överdos
och återigen försvann mina tankar till Mammas pojke.
Visst, filmen sög hårt,
men jag blir så irriterad på kommentarer om
att hasch/gräs inte skulle vara en inkörsport till tyngre droger,
för det är det - definitivt.
Bara en så "enkel" drog som det kan förstöra ditt liv så jävla mycket
- jag vet själv hur det är!
Kommentarer som "Inte börjar man med heroin efter gräs"
och skämt om drogers påverkan gör mig så jäkla förbannad.
Drugs sucks!
Titta bara på Mammas pojke,
han gick från hasch/gräs, till tabletter, till att snorta
och nu sitter han med sprutor i armen
Nu ska jag sluta predika, alla gör sina egna val
och jag måste tänka på mig först innan jag tänker på andra.
Titta bara på Mammas pojke,
han gick från hasch/gräs, till tabletter, till att snorta
och nu sitter han med sprutor i armen
Nu ska jag sluta predika, alla gör sina egna val
och jag måste tänka på mig först innan jag tänker på andra.
A long time ago
Vet inte riktigt vad jag ska skriva..
satt och tänkte på gamla tider, gamla minnen och
folk som fanns i mitt liv förut som inte längre finns kvar,
gammal vänskap & gammal kärlek.
Jag vet inte längre vart ni håller hus,
eller om ni ens lever idag.
så jävla mycket tid som spenderades tillsammans,
meningar som "du&jag mot världen" som inte betyder
ett piss idag.
_______________________________________________________________________
Ett inlägg ur en vän's blogg:
"Mammas pojke flyttade hem igen.
Hem till sin mamma som knappt kunnat ta hand om sig själv,
bort ifrån sin pappa som inte förstod att man inte kan slå sin son.
Bort från kompisar som hellre såg honom som misslyckad än som någon att hjälpa.
Så nu sitter han där. Så infekterad i armen att han varit tvungen att skjuta in det i benet istället.
Han vågar inte vända sig till sjukhuset för de kommer att sätta honom på avgiftning.
Han vågar inte vara ensam bland alla alkoholister och pundare.
Vart finns rädda barnen? Vart finns socialen?
Han har bett om en plats på behandlingshem men de har inte tid för honom.
Han har ingenstans att sova och hans flickvän tog sig ifrån honom, räddade sig bort från honom.
Den som han kallat sin bästa vän genom alla dessa år hör inte av sig till honom, vill inte träffa honom.
Hela natten har han skakat, drömt madrömmar, frossat och kallsvettats.
Jag har hållt hans hand, när det tryckt över bröstkorgen på honom.
Jag har hållt om honom när han knappt kunnat andas.
"Valde jag det här livet?" frågar han och ser på mig med blåa söndergråtna ögon.
Han kan inte fokusera sin blick i mina ögon men han vet att jag ser ner på honom,
från mina höga lyckade hästar.
Jag trycker hans hand hårdare och svarar nej.
"Du gjorde dina val efter dina förutsättningar." "
___________________________________________________________________
Hans flickvän, som räddade sig ifrån honom, är jag..
Första gången jag läste det inlägget i hennes blogg,
som är döpt Mammas pojke,
var jag så förbaskat nära till att gråta.
Jag kan inte förklara hur det känns att veta hur hans liv ser ut nu,
och jag vet att jag inte borde men på något sätt
så skyller jag en del av det på mig själv.
Jag försökte, försökte så jäkla mycket som jag hade ork till just då,
att bland mina egna problem, ångest och depressioner.
Tillslut kunde jag inte mer,
jag hade hållit på med skiten för länge och jag ville lägga ner,
jag ville ha ett vanligt liv där jag slapp bedöva mig med
alkohol och droger för att kunna må bra.
Tyvärr ville Han annat, eller ville är nog inte rätt ord
- han kunde inte annat.
Efter tre år tillsammans, oskiljaktiga, försvann Han
och jag var tvungen att bygga upp mig själv på nytt, utan Honom.
"Det var lika bra", sa alla.
Men för mig var den tiden ett helvete.
Jag visste inte annat, det var så längesen jag levt på ett annat
sätt att jag kände mig som ett nyfött spädbarn som precis
skulle lära sig att gå.
Hela min vänskapskrets hade försvunnit sen det blev Han & jag,
mina vänner kunde inte tolerera att jag började med skiten igen
trots att jag precis blivit ren innan jag träffade honom.
Så jag stod där, ensam..
Min familj hade jag såklart
(världens bästa dessutom)
men det var inte samma sak.
Jag hatade mig själv för det jag gjort mot dom,
alla svek & besvikelser, lögner.. all skit.
Jag ville ju det här, fan.. jag ville ju bli ren
så hur fan kunde jag ta mig rätten att må så skit
och tycka synd om mig själv när jag väl fått det jag ville?
Han var priset för att jag skulle bli ren,
och jag lät honom gå,
det var HANS val, men jag lät honom gå..
Fan, jag vet inte vad jag ska skriva,
så jäkla mycket känslor & tankar nu..
Jag vet inte hur det är med Honom idag, om Han är ren, hemlös, sitter på behandlingshem
eller hur hans liv är nu.
Senast jag hörde någonting så var Han i stockholm - fortfarande inte ren..
De flesta av mina vänner säger att jag inte borde bry mig,
Han skadade mig, visst, på vissa sätt gjorde Han det.
Men det var inte alltid dåligt, vi hade våra underbara stunder vi också,
då vi mådde bra
(eller lurade oss själva att vi gjorde det)
Jag vet faktiskt inte vad som väger tyngst,
det negativa eller det positiva
antagligen det positiva annars hade jag nog inte suttit och skrivit detta nu.
Men psykiska vissa saker sitter kvar än idag,
jag litar inte på män, eller folk överhuvudtaget,
och jag har svårt att låta folk komma nära inpå mig
Senast jag hörde någonting så var Han i stockholm - fortfarande inte ren..
De flesta av mina vänner säger att jag inte borde bry mig,
Han skadade mig, visst, på vissa sätt gjorde Han det.
Men det var inte alltid dåligt, vi hade våra underbara stunder vi också,
då vi mådde bra
(eller lurade oss själva att vi gjorde det)
Jag vet faktiskt inte vad som väger tyngst,
det negativa eller det positiva
antagligen det positiva annars hade jag nog inte suttit och skrivit detta nu.
Men psykiska vissa saker sitter kvar än idag,
jag litar inte på män, eller folk överhuvudtaget,
och jag har svårt att låta folk komma nära inpå mig
Jag vill bara att hans liv ska se bra ut,
såsom mitt gör nu.
Jag trivs med mitt liv, jag är ren, jag har världens underbaraste fästman.
Kanske ses vi någon gång i framtiden
såsom mitt gör nu.
Jag trivs med mitt liv, jag är ren, jag har världens underbaraste fästman.
Kanske ses vi någon gång i framtiden
och jag hoppas att du mår bra då
- att du är lycklig.
Du förtjänar det, för jag vet vilken
person du är innerst inne trots det beteende som drogerna har gett dig.
Du är en bra person, det är du.
Och jag vet att du kan lyckas med ditt liv,
bara du ger dig fan på det och får det stödet du behöver.
Shit
Du förtjänar det, för jag vet vilken
person du är innerst inne trots det beteende som drogerna har gett dig.
Du är en bra person, det är du.
Och jag vet att du kan lyckas med ditt liv,
bara du ger dig fan på det och får det stödet du behöver.
Shit
4 maj
Idag har jag fortsatt med duktigheterna jag började på igår,
började skriva både argumentations artikeln om det mångkulturella samhället
och politikeranalysen som ska vara inne på fredag.
Jag längtar tills jag är klar med alla restuppgifter
så jag kan bli kvitt min ångest.
Jag sov inte så bra inatt & hade mardrömmar,
jag märkte både igår och idag att min fobi för ensamhet
samt sociala-fobi inte har försvunnit så mycket som jag trott.
Men det tar tid, tyvär, och det gäller bara att
fortsätta kämpa för att det ska bli bättre.
Det känns så jävla jobbigt att saker som hände
för mer än sex år sedan fortfarande påverkar mig än idag,
och jag skäms över att jag har låtit det påverka och styra mig.
Om jag bara hade sagt ifrån direkt och vägrat låta mig själv lida
så hade antagligen saker varit annorlunda.
Tyvärr kan jag inte ändra på det nu,
så jag måste klara av att acceptera det.
Min största rädsla är att falla tillbaks i det som varit,
att gå under igen och inte klara att ta mig upp.
Jag har fått påvisad statistik om att folk som varit med
om liknande saker sällan återfallit i depressioner och panik-ångest mm.
som att ett papper med en undersökning som gjorts på troligtvis
personer så olika mig skulle lätta min ångest?
Ingen av personerna i undersökningen var jag,
och hur vet dom att inte jag skulle vara en av dom få
som faktiskt faller tillbaks?
Jag sov inte så bra inatt & hade mardrömmar,
jag märkte både igår och idag att min fobi för ensamhet
samt sociala-fobi inte har försvunnit så mycket som jag trott.
Men det tar tid, tyvär, och det gäller bara att
fortsätta kämpa för att det ska bli bättre.
Det känns så jävla jobbigt att saker som hände
för mer än sex år sedan fortfarande påverkar mig än idag,
och jag skäms över att jag har låtit det påverka och styra mig.
Om jag bara hade sagt ifrån direkt och vägrat låta mig själv lida
så hade antagligen saker varit annorlunda.
Tyvärr kan jag inte ändra på det nu,
så jag måste klara av att acceptera det.
Min största rädsla är att falla tillbaks i det som varit,
att gå under igen och inte klara att ta mig upp.
Jag har fått påvisad statistik om att folk som varit med
om liknande saker sällan återfallit i depressioner och panik-ångest mm.
som att ett papper med en undersökning som gjorts på troligtvis
personer så olika mig skulle lätta min ångest?
Ingen av personerna i undersökningen var jag,
och hur vet dom att inte jag skulle vara en av dom få
som faktiskt faller tillbaks?
Jag borde inte tänka såhär,
speciellt inte nu när jag mår bättre än jag NÅGONSIN har gjort.
speciellt inte nu när jag mår bättre än jag NÅGONSIN har gjort.
Nå min fulla potential
Jag kom precis hem från ett "utvecklingssamtal" på skolan
och det var verkligen "an eye-opening experience"
Vi pratade om min skolsituation och hur den ser ut nu,
som det är nu så trivs jag verkligen inte.
Jag har så mycket mer potential än jag visar,
och det är fanimej dax för mig att börja visa det!
Jag har väldigt bra betyg men jag kan få bättre,
det gäller bara att satsa lite mer än jag gör nu.
Jag måste verkligen börja ta tag i skolan
och livet i övrigt också.
Det funkar inte längre att slappa & låta allt sköta sig själv
för det gör inte alltid det och då sitter man där mitt i skiten.
Jag måste omringa mig med människor som tar fram det bästa
i mig, jag behöver mer press & struktur i min vardag & i skolan.
Jag klarar mig alltid bäst när jag är pressad
och det är då jag når min fulla potential.
From now on,
Im gonna rock! ^^,
The person in me that you never see
Jag har tänkt länge nu på detta med bloggen,
jag vet att jag uppdaterar sällan och när jag väl gör det så är det inget intressant som finns att läsa.
Jag tror att mitt opersonliga skrivande är orsaken till det.
Jag delar inte med mig av allt jag skulle vilja och
jag skriver inte om mina psykbryt eller min ångest eller mina stora rädslor som förföljer mig.
Kanske för att jag har svårt för att dela med mig, vanligtvis visar det sig vid att jag sällan pratar med andra om mina känslor utan att jag alltid har föredragit att skriva om det
- för mig själv, till mig själv.
- för mig själv, till mig själv.
Jag vet inte vilka som läser min blogg (ni kommenterar så sällan) och just det
gör mig ännu mer rädd.
gör mig ännu mer rädd.
Jag kan ju se hur många besökare jag har per dag
och jag ser att det är en hel del återkommande besökare
Vilka är ni?
Vem vet om det är personer i min skola eller grannar eller allt vad det nu kan vara som läser och som uttnyttjar det jag skriver som mina svagheter?
och jag ser att det är en hel del återkommande besökare
Vilka är ni?
Vem vet om det är personer i min skola eller grannar eller allt vad det nu kan vara som läser och som uttnyttjar det jag skriver som mina svagheter?
Jag har alltid fått höra att jag ska skita i det,
skita i att folk snackar bakom ryggen osv och det har jag alltid (nästan alltid) gjort.
Men när det kommer till att visa vem jag egentligen är, blir jag rädd.
Jag hatar att visa mig svag och skulle jag skriva mer personligt, skriva om skit som hänt, så skulle jag vara svag just då och dela med mig av mina svaga tillfällen.
Det har funnits hur många tillfällen som helst då jag har känt för att skriva av mig,
som jag faktiskt har suttit och skrivit för att sen, i sista minuten, radera allt jag skrivit innan jag ens vågat tänka på att publicera.
Jag vet inte om jag borde ha skrivit detta egentligen och
vilka frågor som kan uppstå hos er läsare när jag gör det.
Men jag har lovat mig själv att iallafall försöka skriva mer personligt, att våga visa vem jag är.
Jag har tänkt länge nu på detta med bloggen,
jag vet att jag uppdaterar sällan och när jag väl gör det så är det inget intressant som finns att läsa.
Jag tror att mitt opersonliga skrivande är orsaken till det. Jag delar inte med mig av allt jag skulle vilja och jag skriver inte om mina psykbryt eller min ångest eller mina stora rädslor som förföljer mig. Kanske för att jag har svårt för att dela med mig, vanligtvis visar det sig vid att jag sällan pratar med andra om mina känslor utan att jag alltid har föredragit att skriva om det - för mig själv, till mig själv. Jag vet inte vilka som läser min blogg (ni kommenterar så sällan) och just det gör mig ännu räddare. Jag kan ju se hur många besökare jag har per dag och jag ser att det är en hel del återkommande besökare. Vilka är ni? Vem vet om det är personer i min skola eller grannar eller allt vad det nu kan vara som läser och som uttnyttjar det jag skriver som mina svagheter?
Jag har alltid fått höra att jag ska skita i det, skita i att folk snackar bakom ryggen osv och det har jag alltid (nästan alltid) gjort. Men när det kommer till att visa vem jag egentligen är, blir jag rädd. Jag hatar att visa mig svag och skulle jag skriva mer personligt, skriva om skit som hänt, så skulle jag vara svag just då och dela med mig av mina svaga tillfällen.
Det har funnits hur många tillfällen som helst då jag har känt för att skriva av mig, som jag faktiskt har suttit och skrivit för att sen, i sista minuten, radera allt jag skrivit innan jag ens vågat tänka på att publicera.
Jag vet inte om jag borde ha skrivit detta egentligen och vilka frågor som kan uppstå hos er läsare när jag gör det. Men jag har lovat mig själv att iallafall försöka skriva mer personligt, att våga visa vem jag är.
Lägg ner för fan!
Jag är så jävla less på idioter och skit nu.
Kommer hem och hittar min lillasyster gråtandes på grund av att idioter
i hennes klass inte vet hur man ska bete sig och behandla andra!
Sprider falska rykten som skapar problem med myndigheter och hotar min lillasyster
är ingenting som jag tar lätt på för fem öre kan jag lugnt säga!
Låt henne vara och fortsätt med era liv,
ni är falska, oavsett om ni påstår att ni inte är det,
man berättar inte personliga saker om sina vänner till andra bara för att man
tjafsar lite.
LÄGG NER OCH NÄSTA GÅNG NI HOTAR HENNE ELLER KOMMER
MED FALSKA ANKLAGELSER KOMMER JAG GE MIG IN I LEKEN!
♥ I miss you Daddy
"I try daddy but it hurts.."
"Maybe someday I can visit you in heaven, ok?"
Jag älskar den här låten,
inte bara för att låten är bra & för att flickan som pratar är så söt.
Utan för att den påminner mig om min egen pappa som gick bort
för nästan 6år sedan
[ 2004-09-09 ]
Det var den jobbigaste och mest smärtsamma tid i mitt liv
och det är någonting som alltid kommer påverka mig
Det var jobbigt att höra om alla kompisar som umgicks med sina pappor
och jul, födelsedagar och andra traditioner har aldrig blivit detsamma
som när han fanns.
Två månader efter att han gick bort var det julafton
och ingenting kunde få mig på julstämning,
det ända jag kunde göra den dagen var att titta mot dörren
och vänta på att han skulle komma in genom den,
trots att jag visste att det aldrig skulle hända igen..
Att han ska finnas med när jag tar studenten, gifter mig, får barn
osv hade alltid varit en självklarhet för mig innan
och det var svårt för mig att acceptera alla stunder vi förlorade med varandra
och alla saker i mitt liv som han skulle missa.
Att som 12åring mista sin far är en av de värsta sakerna jag kan tänka mig
och jag vågar inte ens tänka på hur min lillasyster som 9åring kunde förstå
att hon aldrig mer skulle få träffa honom igen.
Nu för tiden kan jag prata om honom utan att behöva må så dåligt
& gråta efteråt
[ I know you don't like it when I cry ]
men för några år sedan hade det inte gått överhuvudtaget
Många säger att tiden läker alla sår,
men som en bra person sagt:
tiden läker ingen, det är kraften inom dig som läker sår
och det stämmer, det spelar ingen roll hur många dagar, månader eller år
det går, det blir inte bättre om du inte tar tag i det,
går igenom det och VILL må bättre.
Jag kommer alltid sakna dig
[ 1960 - 2004 ]
♥
Just a thought
I tried
Efter ett besök där jag bodde förut började jag tänka på all jädrans skit som har hänt där,
misstag jag gjort, personer jag svikit osv.
Det känns, det kan jag lugnt säga
Men jag är inte den personen jag en gång var, och tro mig,
jag har kämpat och kämpat för att ta mig bort från den skiten
OCH JAG LYCKADES
Tack vare ett starkt stöd från både familj & vänner har jag blivit en bättre person,
jag kan stolt se mig i spegeln idag
Men allt är inte borta, jag har fortfarande ett starkt dåligt samvete
på grund av all skit
men jag fortsätter kämpa för att komma vidare
och varje dag försöker jag ta igen den tiden jag missade & försummade min familj
och försöker visa er att jag är ledsen, försöker säga förlåt
på alla sätt som det bara går
Jag älskar er
♥
Tack för att ni finns! ♥
Kaninteenskommapåenrubrik
Jag känner hur stressen tar över för och behöva få saker och hända
Vill slippa vara vaken dagar i ända och bara få känna
Lugn och ro jag verkar aldrig kunna grunna nog
Nej tar inte tag i ett skit
Jag lämnar allt till morgondagen känner mig svag som ett lik
Jag vet ba inte riktigt vart jag ska just nu
Men jag har lovat mig själv att det ska bli bra till slut
"Jag känner hur stressen tar över för och behöva få saker och hända
Vill slippa vara vaken dagar i ända och bara få känna
lugn och ro jag verkar aldrig kunna grunna nog
Nej tar inte tag i ett skit
Jag lämnar allt till morgondagen känner mig svag som ett lik
Jag vet ba inte riktigt vart jag ska just nu
Men jag har lovat mig själv att det ska bli bra till slut"
♥
Dåliga vanor kommer tillbaka
Har precis tagit mig ett varm bad, sitter och dricker té nu och tänker..
Jag har börjat komma in i mitt gamla mönster igen, mina dåliga vanor. Den senaste veckan
(förra veckan också för den delen) har jag kommit försent till skolan alldeles för ofta. Och jag gör inte heller mina läxor och uppgifter som jag ska och allt börjar bara travas på hög. Det är inte för att jag är lat, men jag skiter bara i det helt enkelt, jag kan inte prioritera.. Jag har alltid haft ett bra läshuvud, bra betyg, alltid haft lätt för att lära mig. Jag kan gör allt i precis sista minuten när det gäller prov och skolarbeten och ändå klara det galant men det ska inte vara så, det FÅR inte vara så! Varför tar jag inte bara tag i skiten direkt? Jag känner att jag behöver lite mer press på mig, för det krävs för att jag ska hålla igång och det får jag varken från skolan eller hemifrån just nu. Visst, mitt eget ansvar, självklart men jag behöver ändå någon som säger "Nu måste du börja ta tag i det här". Jag ska försöka peppa mig själv till max nu, börja sköta det igen som jag gjorde förut.
Det känns på något sätt som att jag håller på att gå ner i en svacka nu, men jag vet inte riktigt.
Jag har känt det nu ett tag men jag orkar inte tänka på det längre än så.
Man vet ju aldrig, kanske bara kommit in i nån period nu, det går väl över
Inre frid
Jag vet, JAG VET hur kass jag är på att uppdatera. Det fungerar inget vidare..
Det känns som att jag inte har tid trots att jag har all tid i världen..
Jag har varit så sjukt trött sen skolan började igen. Sömnen är skev och det tar
minst 2timmar varje natt innan jag somnar. Trots det har jag inte försovit mig
en enda morgon! ovanligt!
Men jag känner mig som en zombie varje dag nu. Från det att jag vaknar på morgonen
Men jag känner mig som en zombie varje dag nu. Från det att jag vaknar på morgonen
tills jag går & lägger mig på kvällen är jag stendöd & utomordentligt trött. Det känns
som att all energi bara försvinner utan att jag egentligen anstränger mig,
men hur kan jag trots min trötthet inte somna på kvällarna? Jag har inte drömt
någon mardröm denna vecka (vad jag minns). Hursomhelst så hade jag möte igår,
och min underbara älskling fanns där för mig & väntade på mig så jag slapp må piss
ensam hela vägen hem efteråt <3
Vi diskuterade bland annat hur vi ska fixa det här med sömnen, så nu ska jag föra
en sömndagbok tills vi ses igen. (Vilket påminner mig om att jag glömt skriva idag/inatt!!)
Jag vill bara att saker ska ordna upp sig, att jag ska bli den person som jag var
en gång i tiden.. Saker inträffar & man förändras, mer eller mindre.
Jag har haft den oturen att jag varit med om mer skit än vad de flesta av mina
vänner varit. Men det är något jag måste leva med & som jag fortfarande än idag
försöker kämpa mig förbi.
Jag vill bara hitta inre frid. Men hur hittar man den?
Jag vet att det finns mycket jag måste ändra på. Jag måste sluta anklaga mig själv för de
Jag vet att det finns mycket jag måste ändra på. Jag måste sluta anklaga mig själv för de
saker som hänt & förlåta mig själv för de idiotiska misstag jag gjort. Jag måste sluta vara så
självkritisk och jag måste börja värdesätta det jag har.
Det är alldeles för många mål för mig nu, då jag redan kämpar med annat, men det är värt att tänka på iallafall.
Det är alldeles för många mål för mig nu, då jag redan kämpar med annat, men det är värt att tänka på iallafall.
12åring skyldig till våldtäktsförsök?!
Läste nyss en artikel på aftonbladet om en 12årig kille som erkänt våldtäktsförsök och en annan kille på 13år som också blivit gripen. Hittills har 4 olika tjejer fallit offer för dessa två killar.
"Flickan skrek förtvivlat, blodet forsade från hennes näsa och mun.
Men den 12-årige pojken fortsatte att mata slag mot hennes ansikte.
Han var helt besinningslös, säger familjen som räddade den 19-åriga flickan från att bli våldtagen."
- Utdrag ur Aftonbladet
Detta är ju helt sjukt! Vart fan är samhället på väg? När folk i den här åldern gör så grova brott så måste vi börja tänka till. Är det så framtiden ser ut? 12-13åringar som springer omkring och våldtar, rånar och kanske rent av tar livet av någon?
Vem ska man beskylla för detta? är det föräldrarnas fel eller kanske samhällets?
Någonting i dessa killars uppväxt eller tillvaro har ju gått snett, utan tvekan.
Vad kan ens få en människa till att göra någonting såhär? Ett riktigt samvete kan ju inte finnas, eller hur?
Men den 12-årige pojken fortsatte att mata slag mot hennes ansikte.
Han var helt besinningslös, säger familjen som räddade den 19-åriga flickan från att bli våldtagen."
- Utdrag ur Aftonbladet
Detta är ju helt sjukt! Vart fan är samhället på väg? När folk i den här åldern gör så grova brott så måste vi börja tänka till. Är det så framtiden ser ut? 12-13åringar som springer omkring och våldtar, rånar och kanske rent av tar livet av någon?
Vem ska man beskylla för detta? är det föräldrarnas fel eller kanske samhällets?
Någonting i dessa killars uppväxt eller tillvaro har ju gått snett, utan tvekan.
Vad kan ens få en människa till att göra någonting såhär? Ett riktigt samvete kan ju inte finnas, eller hur?
Jag finner inga ord till detta, iallafall inte nu.
kanske återkommer med denna diskussion någongång framöver.
Vad tycker ni om detta? Kommentera gärna så jag får höra era tankar också :)
Vad tycker ni om detta? Kommentera gärna så jag får höra era tankar också :)
